Tillbaka till länkar (Carinas och Elisabeths Amalgamsida)

Tacka envisheten

Det är över 20 år sedan, som jag stod ut i tunneländan i dödens starka sken, ut på en trampolin, redo att falla. Vad har jag att tacka för att jag är här i dag? Det vet jag inte, kanske min envishet.

Ja, som sagt 20 år yngre och med 17 amalgamplomber i munnen...

Det började med domningar, till sist blev det en fruktansvärd svindel. För att bli av med den var man tvungen att spänna varenda muskel i kroppen.

Det var värst nattetid, då kroppen slappnade av. Då sögs man in åt, vad som kändes som en tunnel, då man förstod vad som hände, spände man sig och for snabbt tillbaka till verkligheten.

Jag hamnade på neorologen, där jag stannade i åtta dagar. På ena ögat såg jag dubbelt, pulsen var uppe i 140 och det kändes som mitt huvud skulle sprängas. Jag var på EGG (hjärnkartläggning), där dom fann en onormal elekrisk störning i hjärnan, vilken de ej hittade orsaken till.

På morgonen två dagar efter min hemkomst när jag låg och sov, så kom det ett fruktansvärt sug, så starkt att jag nästan gav upp. Jag tänkte för ett ögonblick låta mig fara med, men då jag fick se tunnelns ända plötsligt komma, fick jag styrkan att försöka kämpa emot. Jag spände varje muskel i kroppen, men ingenting hjälpte. Jag fortsatte ut på en trampolin. "Nej, jag ska tillbaka" tänkte jag och kämpade för sista blodsdroppen. Så sakta, sakta började jag röra mig bakåt, från trampolinen, in mot tunneln. I tunneln började det gå fortare och fortare, och så small det till en gång i huvudet, och så vaknade jag.

Mitt friska ögats syn hade blivit som en svart-vit TV, vilken blev svartare och svartare för varje timme som gick. Innan kvällen var jag helt blind på det ögat.

Jag for till centralsjukhuset, där man doserade mig med stark cortison, för att rädda synen.

Röntgenbilden visade att ögon-nerven hade brunnit ihop bakom hjärnan. Jag skickades hem med cortison-piller och nervmedicin. När jag kom hem tog jag kontakt med en bindvävsmassör. Hennes råd var att kasta nervmedicinen, vilket jag gjorde. Senare fick jag höra om Oral galvanism. Så jag tog kontakt med en tandläkare och fick mina amalgamplomber borttagna. Sen dess har det bara gått framåt, idag är jag helt frisk.

Men jag vill varna andra om Oral galvanism och amalgamförgiftning. Därför har Elisabeth Kjellman och jag gjort en hemsida om amalgam, och allt vad det för med sig.

Carina Bengs 2006

Tillbaka till länkar (Carinas och Elisabeths Amalgamsida) Tillbaka upp