Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
Hair pomade/wax review
We have a direct genuine provi...
  by John Tim

Om att kasta sten
Behöver du ett personligt lån?...
  by Prisvärd lån erbjudande avantcworld@gmail.com

Om att kasta sten
Behöver du ett lån för att fin...
  by Alexander

Hair pomade/wax review
offerta di prestito in 48 ore....
  by mauro

Hair pomade/wax review
offerta di prestito in 48 ore....
  by mauro

20 Sep 05
Krimskrams
Min mormor gjorde sig av med en del grejor vid flytten från Staffansnäs in till stan. I den lilla lägenheten fanns helt enkelt inte rum för allt det som hade samlats under årtionden, alltifrån krigsslutet, via Kekkonen, fram till nittiotalet, “laman“ och morfars död.

Ett garage och ett stort vindsutrymme gjorde det möjligt att spara både det ena och det andra. Eller var det sparivern som krävde dessa utrymmen? I vilket fall som helst så slängde de inget. Å andra sidan köpte de inte så mycket heller. Deras livsstil, som de säkert delade med de flesta i bygdens arbetarklasshem, är i dag ytterst omodern.

Men deras sparande möjliggjorde semesterresor. Först kortare färder med bil, till Sverige. Sedan, när min mor flyttade, blev resorna längre. Badorter i Sovjetunionen, kanske för att morfar var folkdemokrat. Andra öststater. Jag var med till Bulgarien 1987, eller var det 1988? Men också Kanarieöarna. Teneriffa, Las Palmas. På nittiotalet blev minst två resor till Turkiet.

Minnen från alla dessa resor stod i bokhyllan i vardagsrummet. Det var spanska dansardockor, märkliga bildbrickor av paff och färggranna glasskålar. Krims-krams är det mest passande begreppet. Bredvid bröllopsfotot, på nattduksbordet och på tv:n.

Vi som håller oss med stil skulle inte ta i en av de där dockorna ens med tång. Vi skulle slänga bort allt sådant om vi fick det som gåva. Vi har inte plats med alla saker. Att resa är visserligen dyrbart, men åker man på solsemester skyltar man knappast med det i årtionden.

Och jag försöker förstå det oerhörda. Att efter alla krigsår, allt hårt slit i jorden, i fabrikerna och i huset, att bygga upp ett helt land och betala med sin hälsa. Att efter allt detta, kunna resa. Att åka med ett chartrat plan från Kronoby flygplats eller kanske från Helsingfors, till någon sorts paradis. Det var säkert sällan något paradis. Men det behövdes inget paradis för dem. De hade aldrig krävt något, så varför börja nu?

Dessa dockor, varför stod de där på bokhyllan? Jag har aldrig frågat, jag har egentligen bara tittat på dem. Men då jag tittar på dem ser jag något annat. Alla som har tagit sig hit och läser detta förstår vad jag ser. Men inte många, inte jag, kan förstå det min mormor ser i den gula spanska dansösen som fortfarande står i hennes alldeles egna bokhylla, i hennes alldeles egna lägenhet i stan, efter alla dessa år, efter alla år av arbete, glädje och sedan alla år av sorg. Jag kan bara gissa.
written by Mattias
Comments:
är inte resor till för att man skall kunna konstatera att nog är det ju bättre här hemma i alla fall. ;)
posted by   cikan
Name:
Comment:
The sum of 10 and 4
Back