Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
Ljusets dag
För din brådskande och allvarl...
  by Carine

I wear a different kind of garment
100.000, 500.000 eller 15000.0...
  by joannon1988

I wear a different kind of garment
100.000, 500.000 eller 15000.0...
  by joannon1988

I wear a different kind of garment
Erbjuder snabb och pålitlig lå...
  by joannon1988

Om att kasta sten
Sono un individuo che concede ...
  by accardi

01 Dec 05
Rapporten, del 3
Min matlust försvinner ofta i såna här sammanhang, vilket är något jag tar väldigt allvarligt på. Hotellfrukosten var förstås bra, men jag kunde inte äta så mycket att jag hade känt mig värdig. Halvvärdig var jag när vi gick mot tåget.

Alla satt mittemot någon på tåget (Elin och Pär gillar kupéer. Några sådana fanns inte, liksom det inte fanns några sektioner där bänkarna var ordnade i den vanliga, straighta, dual sequenced pairs-formationen). När vi hade startat var det dags för panik igen. Jag devolverade, till en skälvande, vek, omänsklig varelse som just hade blivit helt oavsiktligt fångad i en stor stålbur.

Som ett ödets skenmanöver blev både konduktören och en äldre dam bestulen på värdeföremål. Detta avledde min uppmärksamhet för ett tag och jag lyckades återfå en del av lugnet. Den äldre damen förlorade sin plånbok satt mittemot, bredvid Ville, och vi diskuterade och lyssnade på konduktören eller vem det nu var i högtalarsystemet. Det är alldeles tydligt att speakern håller en mycket högre standard i Sve än i Fi. Det var ledigt, skämtsamt, argt och mänskligt. Inte trött, maskinellt som i Fi.

Grejen var att tjuvarna kastades ut från tåget innan man hade på klart att de verkligen fått med sig något byte (konduktören hade fixat tillbaka sitt bankkort). Man hade heller inte ringt polisen förrän det var för sent, så jag vet inte hur det gick med damens plånbok.

Jag sov en stund förrän jag gick till restaurangvagnen, som i mitt tycke var väldigt trevligt inredd. Mitt uttalande om att det inte såg billigt ut föll dock inte i god jord. H & V menade att färgen var "fel".

Vi åkte till Kviberg och fick vår stuga. Sen skyndade vi i onödan till Bergsjön, där en viss oredda rådde. Vi smet undan och gick för att äta innan soundcheck. Förvånansvärt var att jag fick i mig three quarters of the pizza.

Det var mörkt, dystert och kallt och mina tankar gick alltmer i samma stil. Det såg helt omöjligt ut ett tag då jag mådde så dåligt. Jag skulle träffa Elin på något sätt före spelningen och jag skämdes för att jag inte kunde ge några klara svar. Ville var påväg tilll Bergsjön för att se AOMBG, medan de andra skulle komma först senare. Jag kände heller inte att jag kunde åka dit då redan, men å andra sidan kunde jag inte stanna i stugan. Jag bestämde mig för att på något ge mig iväg, nånstans.

Och så var det Ville. Jag får tårar i ögonen varje gång jag tänker på vad han gjorde (och vad han INTE gjorde). Han såg såklart hur det var fatt, han brukar göra det. Han frågade om jag också skulle komma med till Bergsjön och jag sa som det var, att jag var liksom fångad. I det läget var han ovärderlig. Han sa att vi gärna kunde gå planlöst runt lite i Kviberg. Bergsjön KUNDE faktiskt vänta. Han förklarade också lugnt att även Elin kunde vänta. Allt han sa var så fullkomligt rationellt men ändå mänskligt. Det handlade varken om några textbokssvar eller snusförnuftigheter. I stundens hetta verkade han förstå både de yttre omständigheterna som förelåg såväl som mina inre känsloströmningar. Och jag grät, för jag kunde inte förstå varför det måste vara på det här viset. Men jag var inte bitter och jag såg att dörrarna som Ville öppnade. Så jag grät lite till och var lycklig över det. På något sätt visste jag att jag skulle klara spelningen, Elin, resan. Men det var inte huvudsaken. Jag hade återfått det handlingsutrymme som gått förlorat i och med det nedbrutna psykiska tillståndet ett par timmar före. Jag var en handlande person, en människa igen och inte en [här saknas en viktig metafor. Det skall vara något som saknar förmåga att handla, men inte något som flyter med, utan snarare stöts bort, från allt. Och så skall det vara kallt, ja, fruset].

Vi mötte de andra i vagnen och gick in till Cosy Den. Det var inte alls så farligt trångt som jag hade väntat mig. Det fanns två-tre fria kvadratmetrar. Ida W och Ann-Sofie F var där, pratade lite med dem. Sen såg jag Elin och det var faktiskt helt lugnt. Jag sa något där uttrycket "gråt och tandagnisslan" ingick, men nu var jag faktiskt förväntansfull och glad. Sen såg jag Pär och han fick mig på så bra humör. Ingen kan lägga ut orden som Pär. Jag tar alltid efter den person jag talar med, och jag försökte faktiskt formulera mig som honom, men jag kände mig som en blek kopia.

Kunde inte koncentrera mig på AOMBG. Men de verkade bra. Vi ställde i ordning och började spela. Början kanske var lite tveksam, men det kändes ändå bra. Och sen, den värme som mötte oss när vi spelade något som fanns inbandat (var det “Never Land Here“?), den uppvägde allt, allt glödande kol, all taggtråd, hela Östersjön. Vilket är ganska sorgligt. Men då nån sjunger med, sträcker upp armar, kan allt, skrattar, vad kan man annat än buga ödmjukt och vara evigt tacksam.

Det spontana utbrottet i “Praying on a sunny day“ gjorde mig kanske lite väl girig (mycket vill ha mer) och vi spelade den som andra extranummer. Gissa om jag kände mig billig när jag glömde bort texten i både andra och tredje versen. Det var ett snabbt förfall! Sinatra hann bli dement innan han glömde bort texten till My Way. Jag använde Mattias (other) där Sinatra använde en såndär text-matare. Tur att folk har läst på! Det skall också sägas att det ofta är så att man sjunger nyare, mer aktuella låtar med mer passion och inlevelse. Då vill man liksom förmedla, visa upp. Under “Praying on a sunny day“ handlade det kanske mer om en slags cash-in av publikens välvilja. Fy! Ja-a, men kom ändå ihåg, ni var de enda. Jag tror vi alla var som uttorkade svampar som helt enkelt sög upp det vi fick tag på, automatiskt.

Vi var ett stort gäng som begav oss in till stan. Det var konstigt, jag visste inte hur det skulle sluta, förutom att jag skulle komma att ligga i en säng i Kviberg, ingen annanstans. Men jag var glad och lät mig svepas med en aning. Flocken tycktes sakna en naturlig ledare; det syntes när vi upptäckte kön till vad hette det nu? Hmm.. Nya nånting. Nya haket? Varvet? Vi blev rådlösa. Men jag kan avslöja att det var Elin som var alfahonan in disguise. Båda hennes förslag gick ganska obemärkt igenom! Först blev det schuans ölhus. Jag, Elin och Pär diskuterade. De var så roliga. Sen var det Soulstatic på Pustervik. Jag fick dansa med Elin. Det var ett av mina hemliga uppdrag. Var dock jättetrött och mitt huvud lyckades inte riktigt med att utveckla det lugn jag hade byggt upp.

Men i alla fall, jag följde Elin hem och sen for vi tillbaka till Kviberg. Mitt hjärta var inte fyllt, men inte heller fullt så tomt som det hade varit.
written by Mattias
Comments:
Lite ironiskt nog har jag svårt att hitta orden som bäst beskriver det jag vill säga (blir ju lätt en viss press i ett sånt här sammanhang). men i alla fall, först tänkte jag att det är ju du som får mig på gott humör och inte tvärtom. Om det nu är ömsesidigt så kan man ju inte annat än vara nöjd med harmonin. Kan inte tacka nog för den fina spelningen. Ni är några av de bästa. //Pär (nu måste jag försöka stress-sova en stund innan arbetslivet tar fart imorgon igen. Är det verkligen tänkt att man ska hålla på s här i 40 år? gjorde våra äldre släktingar det utan att klaga?)
posted by   Pär
så här, menar jag alltså.
posted by   Pär
Name:
Comment:
The sum of 9 and 5
Back