Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
Om att kasta sten
Accordo di credito o finanziam...
  by Luciano CASSANO

My Dear Instruments, pt. 3
Assistenza finanziaria (assist...
  by vital

My Dear Instruments, pt. 3
Facciamo prestiti che vanno di...
  by vital

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

09 Sep 06
Stäng foderluckan
Snabbt inser man att folk verkligen talar mer här. Flera ord, oftare och i vidare cirklar. Ofta får man inte vara ifred ens bland fullkomliga främlingar, fast man är på det humöret.

Som på spårvagnen i går, herregud. En man i 35-årsåldern stiger på samtidigt som jag och sätter sig mitt emot mig. Jag hade redan märkt att han var en sådan som inte kan hålla käften. Nu skulle han presentera sig. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette. [I dessa handskakningstider märker jag att jag ofta är så upptagen med mitt eget uppförande att jag glömmer att registrera namnet på personen jag hälsar på. Skamligt.]

Kommer heller inte ihåg vad han började prata om och vad som fick mig att berätta varifrån jag kom.
– Ah, Vasa, där har jag spelat schack. Krossade finnarna, sa han och gjorde en märklig handrörelse.
– Aha, intressant! Jag har faktiskt varit på några av den lokala schackklubbens sammankomster, sa jag.
– Det var där jag vann mitt första IM. Internationella mästerskap, alltså, sa han.
– Aha. Vilken är din största merit inom schack, frågade jag olyckligtvis.
– Remi mot dåvarande världstvåan, svarade han och gestikulerade märkligt igen.
–Efter 20 drag frågade han om jag ville ha remi och jag sa “Sure, why not?“. Man tackar inte nej till en remi mot världstvåan, liksom

På detta följde en utläggning om hur han hade varit den enda svensken som tagit poäng i någon viss turnéring. Varje triumf demonstrerades med kroppsrörelser. Olidligt.

Gradvis gick diskussionen över till språk, eftersom han hade berättat om hur förvånad hans tränare blivit när han hade pratat hebreiska med det israeliska laget. Han konstaterade snabbt att han har en “språkhjärna utan like” och påstod sig kunna bland annat då hebreiska, ryska, franska, engelska och svenska, varav de två sista var hans modersmål.
– Jag bodde i Frankrike i fyra månader. Franskan satt direkt, sade han och knäppte med fingrarna.
– Jag är en enorm språkbegåvning, spädde han på med.
Sedan berättade han hur hade lurat engelsmännen under friidrotts-VM och sagt att han föddes på sjukhuset i Westminster Abbey. Fantastiskt, Chessmaster.

Så, jag försökte mig på min standardrepertoar.
– Jag är född i Finland, men mitt modersmål är svenska. Här tror folk att jag är finsk och precis har lärt mig svenska.
– Det hörs ju att du är från Finland, avbröt han medan jag letade efter något ord.
– Vet du hur du skall bli av med accenten?
– Öh..
– Tjöta, tjöta, tipsade han.
– Nja, alltså jag vet inte. Det är ju såhär jag talar, jag vill ju inte ändra på det.
– Det måste man inte. Men ibland kan det vara trevligt att passa in.

Därefter kollade han på en detalj på min ryggsäck.
– Den är från lågstadietiden, sa jag sanningsenligt.
– Den här har också hängt med sedan lågstadiet, sa han, och visade sin väska.

Den var helt ren och slät och jag var nu säker på att han var någon slags mytoman också.

Han visade också “vad en schackspelare bär runt på.” Det var något häfte och nån bok. Han räckte fram den så att jag fick känna hur mycket den vägde. Den vägde inget speciellt. Gissa om det kändes märkligt att väga någons medeltunga väska. Men det var det där oavbrutna flinande jag störde mig på mest, inser jag nu i efterhand.

Nåja, antalet poänglösa konversationer jag haft med främlingar börjar redan bli oräkneligt. Det där var måhända den mest fängslande av dem. Och Henry hade rätt, jag orkar inte förklara för dem om min svenska längre. Mina klasskamrater tycks inte heller riktigt vara på det klara med hur det kommer sig att jag kan så hyfsad svenska. Jag fick krossa ett par myter om mumintrollet i går också.

Turkka, den andra finländska utbytesstudenten, talade om hur han nästan ryggar tillbaka när det skall till att hälsas så innerligt. Man känner sig ohövlig, sa han. Jag håller fullständigt med. Jag svarar med alltför korthuggna fraser, märker jag. Nåväl, jag lär mig väl.
written by Mattias
Comments:
Jag känner delvis igen mig. Jag glömmer ofta vad folk jag just hälsat på heter bara för att jag koncentrerar mig på att säga mitt eget namn tydligt.
posted by   Albin
Det måste vara svårt för dig, A-l-b-i-n. Fast jag håller iochförsig med helt och hållet.:)
posted by   Ewelina
Jag har förresten också mött en sån där person, en tant utan hår på bussen från Nynäshamn. Herrejösses vad hon snackade. Hon var sanslös, på riktigt.
posted by   Ewelina
Folk som inte har vett att hålla tyst när de ska är minst sagt enerverande. Det är sant. Värst var tanten som gick omkring i hela pendeltåget och pratade med sig själv. Slog sig ner hos folk men fortsatte prata med sig själv. Schizo värre.
posted by   Björn
Det är ju en med handsfree du har stöt på! Jag blir alltid lika paff.
posted by   Mattias
Jag har inte upphört att bli paff. Handsfree borde förbjudas.
posted by   Mattias (other)
Haha, good point. Men så var det icke! Den här tjejen hade inte alla hästarna hemma, så att säga.
posted by   Mattias
Vad nu? En tredje Mattias?
posted by   Mattias
Name:
Comment:
The sum of 0 and 0
Back