Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Assistenza finanziaria (assist...
  by vital

My Dear Instruments, pt. 3
Facciamo prestiti che vanno di...
  by vital

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
lån erbjuda 48 timmar:jurybo...
  by Jury

13 Oct 06
To See Lawrence Smile
I går spelade Go-Kart Mozart på Underjorden. Lawrence (Felt, Denim), livs levande, alltså. Det ryktades om att han var sur på arrangemanget och inte tänkte spela. Men Mattias J lyckades styra upp det till slut och som vanligt vända kvällen till succé.

Honeydrips, alltså Mikael, smorde in sig hos publiken på sitt sedvanligt kompromisslösa sätt.

Parts and Labor var hårt för öronen.

Och så Lawrence med sitt manskap. Verkligt konstiga typer, med svenskt mått mätt. Vissa var mera råbarkade än andra, men deras framförande av den billiga kitschpopen såg absurt ut.

Nåja, allas ögon var fästa på Lawrence, klädd som en sliten lastbilschaffis. En sån som förlorat jobbet för flera år sen men som inte brytt sig om att byta kläder. Men de bistra, skarpa anletsdragen var svåra att slita sig mofrån. Ibland, när folk skrålade med som mest, kunde man ana ett leende. Jag och Ville höll nästan räkningen. Fina grejor.

Det var svårt att locka dem till ett extranummer och när de kom körde de två repriser. Nåja, folk tog emot nästan vad som helst.

Sen fixade Mikael så att jag, Felt-Ida (ett av Sveriges top 3 Felt-fans, min nya vän) och framför allt Ville kunde smita in backstage och antasta Lawrence.

Och han fick stå där och ta emot våra hedersbetygelser (Ville var definitivt värst). Jag skulle inte vilja höra det samtalet igen. Men han verkade inte särskilt irriterad eller uttråkad, så det blev lite bilder och autografer (“Lawrence -06” på min cd-utgåva av “Forever Breathes the Lonely Word”). Han log då och då under samtalets gång. Ja, herregud, vad sa vi egentligen? Vad sa Ville?

Vi gav en Cats-cd åt honom. Johann, du fick beröm för omslaget, flera gånger! Jag fick beröm för mina skor...

Och han ville ha gräs eller nåt annat knark. Folk stod och hmmade och tyckte det var märkligt att han inte hade fått tag på något. Någon i hans band hade tydligen velat ha tag på prostituerade. Vi borde ha förklarat för hela bandet att vi var i Sverige och att man inte kan fråga sånt rakt ut. Folk blir generade.
written by Mattias
Comments:
undra om en del av gnället och bemötandet av arrangemanget var en följd av just drogbristen (främst bristen i blodomloppet) det är inte varje dag man får beröm för ens skor av folk vars verk man beundrar! som bäst var det en 17-18 årig flicka som berömde mina skor förra sommaren...
posted by   jyrki
Jo, det tror jag säkert. De lär ju ha gnällt otroligt mycket även i Lund, där den mest pedantiska divan skulle få leta förgäves efter brister i arrangemanget. NTS: undvik knarkande artister så långt det går.
posted by   Mattias
De har, enligt Johan, varit riktigt trevliga i Stockholm. Ska även poängtera att herr trummis är en härlig snubbe. Kanske även någon av de andra, det är gränsfall på keyboardmannen. Får väl dock se hur trevliga de är när de får reda på att de kan se sig i stjärnorna efter 300£ extra för på eget bevåg ombokade flygbiljetter hem... men då är de redan long gone. Och om folk drabbast av en känsla närmare genans än ilska då någon peppar på sexköp, så är det ett sjukt dåligt betyg åt personens syn på saker. Inte ett tecken på att folk i Sverige är pryda, för det är vi verkligen inte.
posted by   Mattias (other)
De gnällde inte så förskräckligt mycket i Lund heller. De försökte men de hade inte så mycket att gnälla över. De var mest märkliga.
posted by   kajsa
Name:
Comment:
The sum of 2 and 7
Back