Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

03 Nov 06
Mina sista klagorop
Nu får det vara nog med detta språktjafs. Men före det tänkte jag att jag lika gärna publicera den text jag i går skickade in för redigering till journalisthögskolans årsbok. Jag vet ännu inte om den kommer att publiceras där, eftersom jag inte riktigt följde mina instruktioner.

Här är den i sin helhet:

----------

Aldrig trodde jag att jag skulle bli någon ambassadör för finlandssvenskan. Men nu har jag utvecklat en sorts språkneuros. Det finns dagar då bryderierna kring finlandismer, sch-ljud och diftonger nästan knäcker mig.

Mina rikssvenska kamrater undrar säkert varför jag blir så uppjagad när jag försöker förklara varför Mumintrollet inte är finskt, utan svenskt. För dem är Mumintrollet en av de mest självklara symbolerna för det finska. Berättarrösten talar svenska med en kraftig finsk accent. “Jasså inte?”, kanske de säger när jag protesterar mot detta för mig absurda påstående. Men egentligen tycker de att jag sysslar med hårklyveri.

Mina svårigheter att inta en avslappnad hållning till modersmålet har sina förklaringar. Eftersom jag är uppvuxen i ett tvåspråkigt samhälle har jag mer eller mindre mot min vilja varit tvungen att ta ställning i vissa språkfrågor. “Kräv service på svenska” är ett mantra som det finlandssvenska etablissemanget har upprepat ad absurdum.

Jag, liksom de flesta av mina vänner, är mer än lovligt trött på alla svenskhetsivrare. Enligt dessa är tvåspråkigheten snarare ett hot än en rikedom. I vissa extrema fall yttrar detta sig i ren separationspolitik och chauvinism. Men gemensamt för alla är att de ser språket som något mycket mer än ett instrument för kommunikation. Vi fnyser åt dessa inskränkta elitister, som roar sig med att göra den trötta uppdelningen mellan “vi” och “de”.

Så flyttade jag till Göteborg. Och aldrig har jag väl varit så språkligt förvirrad. Här får jag ständigt svara på frågor om hur det kommer sig att jag kan tala så bra svenska. Den språkdebatt som förföljt mig är här fullkomligt okänd. Jag inser att exakt hur småskaligt och perifert vårt bjäbbande är.

Men samtidigt kan jag inte undvika att bli lite stött. Det verkar nämligen som att själva konceptet, att riktig svenska kan pratas på andra håll än i Sverige, inte är särskilt säljbart. Min svenska uppfattas som bruten och förvanskad. På spårvagnen fick jag råd gällande hur jag skulle bli av med min accent (“Tjöta, tjöta, tjöta”). Jag avböjde vänligt.

Någonstans tycker jag mig ana spår av 1800-talets nationalromantik, då språk och nationalitet fogades samman till en enhet. Den gamla östra rikshalvan Finlands historia var knappast längre någon viktig del av Sveriges historia. Men ärligt talat vet jag inte riktigt var och när finlandssvenskarna ramlade ur läroböckerna.

Ni ser, min tidigare diplomatiska brobyggarinställning har förvandlats till en aggressiv, tillrättavisande språkfanatism. När någon berömmer mig för min svenska formligen spottar jag ut min kontring, helst med en intrikat meningsbyggnad, kryddad med sällsynta ord. (“Nä, så bra talar du ju inte”, svarade någon när jag hade förklarat att svenska var mitt modersmål.)

Dessa överdrivna försvarsmekanismer beror faktiskt delvis på att min finska inte är särskilt bra. Om jag inte lyckas övertyga rikssvenskarna om att mitt modersmål är svenska betyder det ju att jag står helt utan ett språk jag behärskar till fullo.

Men de beror också delvis på att jag irriterar mig över den uppenbara okunskap som råder. Härom dagen var det en insändarskribent i DN som påstod att svenskan inte är ett levande språk i Finland, att den är obegriplig och att den håller på att bli en blandning mellan svenska och finska. Alla dessa påståenden är förstås rena lögner. Men personen som skrev dem trodde sig åtminstone ha tillräckligt mycket kunskap i frågan att hon vågade skriva. De flesta här skulle inte ha kunnat skriva någonting alls om saken.

Jag får bara hoppas att jag framåt vårkanten kommer att kunna smälta detta språkliga miljöbyte och samtidigt träda ur ambassadörsrollen. Det vore nog bäst för både mig och min omgivning.

----------

Redaktören hade mage att skämta till det i sitt svar: "Tack för din text! Den är väldigt bra, rolig och tänkvärd. (Och så skriver du ju så bra svenska - ha, ha.)"

Dumdristigt, nästan...
written by Mattias
Comments:
Bra text. "Den språkdebatt som förföljt mig är här fullkomligt okänd. Jag inser att exakt hur småskaligt och perifert vårt bjäbbande är." JO! Detta är en insikt som man kommer till ganska snabbt... Jag lider med dig i din språkneuros, men som sagt, jag lovar att det blir bättre. Förr eller senare kommer man till en punkt då man är så acklimatiserad att man inte råkar ut för problem varenda dag. Sch-ljudet är dock fortfarande jobbigt för mig, efter sju år i Sverige. Bara för ett par dar sen tyckte tanten på banken att jag sa att jag var född år "tjugonio" istället för "sjuttinio". Men sånt går att skratta bort. Ett bra knep, förresten, när man vill använda ett uttryck men inte är säker på om det är en finlandism, är att tänka så här: "Vad heter det på finska?" Om det visar sig att man säger likadant på finska, fast på finska (ex. "lyfta pengar") så ska man icke använda uttrycket för då är det nästan garanterat en finlandism. Men detta kanske du redan hade listat ut.
posted by   Nina B
Hehe, förresten... det här kan jag också relatera till: "När någon berömmer mig för min svenska formligen spottar jag ut min kontring, helst med en intrikat meningsbyggnad, kryddad med sällsynta ord. (“Nä, så bra talar du ju inte”, svarade någon när jag hade förklarat att svenska var mitt modersmål.)" Jag minns nån gång i början, när jag just flyttat hit, så skulle jag skriva grupparbete eller nåt med några kursare, och så rättade jag väl nåns språk eller nåt, och då sa denna nån: "Tänk att en utlänning lär mig svenska"... och hon sa det på skämt, och hon kanske visste att mitt modersmål var svenska, men ändå, ändå drev det mig till vaaaaansinne. :-)
posted by   Nina B
jag inser exakt, st 5 nämligen som om, st 6 det beror, nästsista st häromdagen, nästsista st för att våga skriva, nästsista st
posted by   M.
ok, tack
posted by   Mattias
Name:
Comment:
The sum of 8 and 0
Back