Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Assistenza finanziaria (assist...
  by vital

My Dear Instruments, pt. 3
Facciamo prestiti che vanno di...
  by vital

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
lån erbjuda 48 timmar:jurybo...
  by Jury

08 Mar 07
Kära minister
Det är inte ofta man får chansen att träffa en äkta minister. Det fick jag inte i dag heller, för Nyamko Sabuni, som skulle tala mänskliga rättigheter på Världskulturmuseet, hade blivit febersjuk.

Med tvetydiga informationer åkte vi ut, jag och en fotograf. Min uppgift var att göra något snabbt för webben; till och med ringa in och diktera artikeln för att nyheten skulle ligga där pinfärsk. Men vi var alltså inte säkra på om hon verkligen befann sig på muséet. Det hade viskats om att det kanske handlade om mordhoten som riktats mot integrations- och jämställdhetsministern.

När vi kom dit verkade det som om hon helt enkelt hade åkt hem på grund av en kraftig förkylning. Själva konferensen hade hon deltagit i, men presstillfället hade hon skippat.

Luften gick ur den samlade presskåren när det blev uppenbart att Nyamko Sabuni hade åkt hem. Gissningsvis hälften stack. Jag ringde hem och begärde instruktioner. Bengt Westerberg var ju där och det var ändå samma presskonferens. Men i dag var det Nyamko, inte regeringsdelegationens åtgärder för att motverka diskriminering, som var det viktiga. ”Kom hem!”, löd befallningen.

Jag meddelade fotografen om detta. Han hade diskuterat till sig ett äpple från pressdisken och stod och pratade med några kollegor. Precis när vi skulle gå iväg steg den pressansvariga kvinnan fram och välkomnade mig så varmt. Generat sade jag att vi fått order om att åka tillbaka.

“Aha, men det finns ändå en klar Göteborgsanknytning här“, sa hon och berättade om ordförande för delegationen som i normala fall verkade i Göteborg.

Jag funderade en stund och sade sedan att jag skulle kolla med cheferna ännu en gång.

“Bra, då väntar vi”, sade hon.

Nu fördröjde jag hela presskonferensen! Det kändes onödigt, för det var ändå som en sorts gest, som för att visa att jag åtminstone var grundlig i mitt nyhetssökande och brydde mig om annat än ministrar.

Cheferna lät väl knappast entusiastiska, men tyckte ändå att jag kunde stanna kvar och lyssna. Fotografen fick i uppdrag att “ta en nuna” och sen sticka.

Jag lyssnade och visste att egentligen inte skulle gå att göra något av det. Två planerade konferenser, en i Jönköping i April och en i Sundsvall i September.

På vägen ut fick jag några broschyrer och ett visitkort med blindskrift av den pressansvarige kvinnan. Hon var så vänlig och vi skakade hand.

“Ja, jag får väl hålla utkik i din tidning då”, sa hon.

Jag tog vagnen hem, eftersom fotografen redan stuckit. När jag var tillbaka sa jag att det knappast var något att skriva om och cheferna höll med.

På mitt skrivbord under skärmen ligger dock visitkortet med blindskriften, en symbol för den svenska kampen mot diskriminering.
written by Mattias
Comments:
haha, vilken typisk dag på jobbet. Låter så bekant.
posted by   Philip
Name:
Comment:
The sum of 4 and 5
Back