Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
Let us bury the 80s
Hej jag har ärvt 2 tavlor med ...
  by Börge Sandgren Sweden

Ålen är en mystisk fisk
Jag är snygg
  by Thomas

Precis här

  by

Att vara go
s15795 U11429 Q1394
  by shoupassogy

Soy
Det här är ingen hönsgård. Nu ...
  by Magnus Renlund

03 May 07
Jos Helsinki on kaunis
Jag har under en kort tid gästat två av Nordens huvudstäder. Nu är jag tillbaka i Göteborg, Sveriges framstjärt (nej, det var alldeles för fult, tar tillbaka). Grönskan och värmen fyller mig med stor tillförsikt inför sommaren.

Helsingfors var dock snarast grått och definitivt kallt. Men det är lättare att klara av den isande vinden med så många varma människor runt omkring en. Både mina klasskamrater och de vänner jag träffade på plats gjorde vistelsen synnerligen njutbar. Det var roligt att höra alla enträgna försök att uttala finska ord, att bli applåderad för sin Singstar-insats, att se vilka kulturella skillnader svenskarna reagerade starkast på och att återigen, flytta mina horisonter ett snäpp bortåt. Att sitta och dricka dagens öl framför trubadurer på Viking Line, det kunde betraktas som dekadens. Men för mig är det karaktärsdanande.

Sedan dansade jag till deras musik och kände den perversa tillfredsställelsen som jag alltid känner när jag gör något som framkallar den där säregna blandningen av gliringar, hånskratt, genans och fascination.

Det skall sägas att jag inte var helt förtjust i det faktum att jag blev uthängd som Bon Jovi-fan. Jag önskade Dylans ”Subterranean Homesick Blues” av de amerikanska douchebag-trubadurerna. Men när de började på nästa låt var det uppenbarligen någon som hade önskat före och jag rodnade kraftigt när introt till ”Dead or Alive” ekade i salen. Man får akta sig. Som tur spelade de Dylan-låten sedan och jag måste säga att det var riktigt njutbart.

Det låter kanske som om vi hängav oss fullständigt åt Viking Gabriellas bacchanaliska lockelser, men så var det ändå inte. Vi höll det på en rimlig nivå och alla som känner mig vet att måttfullhet är ett nyckelord. En burk av de klassiska ananaskaramellerna var det enda jag fick med mig från taxfreebutiken.

Den trötta, möjligen bakfulla finska reportern och den käcka, tant-eleganta finlandssvenska informatören förvandlade vårt besök på Helsingin Sanomat till en sorts karikatyr. Han var mest intresserad av att prata lite om hur stor och allvarlig Sanoma-koncernen är samt av att gå hem. Hon ville mest berätta om Finlands historia och om Sanoma-husets arkitektur. Icke desto mindre var det två väldigt lyckade besök vi gjorde. Speciellt på Hufvudsstadsbladet blev vi bjudna på en synnerligen saklig och intressant föreläsning om det finska och finlandssvenska medielandskapet.

I Stockholm spelade vi. Cats on fire gjorde en bra spelning, om jag får säga det själv. Dessutom blev vi uppvaktade av media, båda dagarna.

Jag träffade en som hade en morfar som hette Lillas i efternamn. Det var det som var ingången till samtalet alltså, österbottniska namn. Jag önskar att jag visste hur jag kunde kontakta henne för ytterligare småprat i detta ämne.
written by Mattias
Comments:
En film som går på bio i Sverige nu och som heter "Hata Göteborg" är regisserad av en helsingborgare som heter "Lillhonga". På tal om österbottniska namn tänkte jag.
posted by   Tobbe
Name:
Comment:
The sum of 4 and 4
Back