Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

10 Jul 07
Rip it up-rapport
Well well well...

Kanske jag bara gör en simpel bra/dålig-lista:

BRA:

– Days. Attans vad fint igen, även om jag lyckades missa början, igen. Men, spela längre, för Guds skull!
– Kissing Mirrors & Action Biker. Förlåt Sara ifall jag någonsin avfärdat dig, du var verkligt bra. Kissing Mirrors var bra mest som personer, eftersom deras spelning förstördes av det kassa ljudet (se nedan).
– Arrangörerna. Fint ordnat, killar! De hade lyckats locka byalaget till att ställa upp. Dessa mogna damer och herrar förgyllde festivalen med sitt ideella arbete och goda humör.
– Kajsa.
– Baracken i stället för tältet. Vi slapp bo i tält, vilket säkert räddade det hela, eftersom det regnade flera millimeter. Minus dock för att Jens Lekman klampade in och störde vår frid sista natten. Not silent enough, Jens!
– Fosca. Lät bra.

DÅLIGT:
– Television Personalities. Jävligt trist helt enkelt, både som konsertupplevelse och som fenomen. Dan Treacy kom dit och folk flockades runt honom som flugor, bjöd honom på sprit, lyssnade på hans juttun (Borat-imitationer, öh?) och tittade på hans söndernålade armar. Vid spelnignen delades publiken upp i två läger: de medelklasskids som fortfarande tyckte att misären var tillräckligt häftig för att vara intressant att kolla på och de medelklasskids som var sura över att han var så illa däran (asigt full) att han inte kunde spela eller sjunga en endaste låt. Han vräste åt publiken och sina stackars medmusikanter som försökte sitt bästa. Och jag som trodde Lawrence var ett vrak. Av båda grupperna av medelklasskids kunde man kanske ha önskat lite mer eftertanke. Vissa förståsigpåare skulle fråga dem som blev besvikna vad de egentligen väntade sig. Men om man går på festival för att se ett band man gillar, skall man då behöva veta allt om artisternas kvistiga levnadsöde, för att sedan kunna visa förståelse för att de helt enkelt inte kan uppträda?
– Ljudet. Min åsikt är att arrangörerna missade rejält här. Alla andra åtgärder för att göra festivalen lyckad är mer eller mindre bortkastade om man inte lyckas få musiken att låta bra. Att ha en trött, ensam ljudgubbe med ett skraltigt PA och en mager backline att sköta om både arbetet på scen och mixning är ovett. Att han dessutom var svår att kommunicera med gjorde inte saken lättare. Många av konserterna mer eller mindre förstördes av det dåligt ljud, bl.a. Liechtenstein, Strawberry Fair, Honeydrips och Kissing Mirrors. Problem fanns i nästan varje ända. Vissa av dem var mer ”strukturella” till karaktären, medan andra skulle ha gått att åtgärda med mera tid och kompetens.
written by Mattias
Comments:
Vad ska man säga...typ så! Gedigen analys av ljudet också. Välkommen till Landet!
posted by   Anders
Flockas som flugor, bara sådär annars?
posted by   Mattias (själv)
är alla som lyssnar på indiepop "medelklasskids"? det är i alla fall inte min erfarenhet. hur som helst, segt att vara placerad i ett sånt gayfack änna
posted by   mikael olofsson
Förlåt då.
posted by   Mattias
Name:
Comment:
The sum of 2 and 3
Back