Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

02 Aug 07
Lilla London och det vanliga
Göteborg bjöd på sitt vanligaste väder, det vill säga regn. Mina åtaganden blev därför ofta fuktiga historier. Som den sociala fjäril jag nu tycktes ha blivit fladdrade jag från fik till fik med mitt trasiga paraply. Jag njöt av att vara upptagen och det måste man väl få.

Ankomsten till Göteborg var dock synnerligen otrevlig. I mitt postfack låg brev från hyresvärden, Kronofogden och de sociala myndigheterna, ankomna typ i den ordningen. De påstod att jag inte hade betalat min senaste och sista hyra. Det skulle om inte annat bekräfta min begynnande lättsinthet, men nu var det emellertid så att jag visst hade betalat den. Vräkningsavgifterna, uppsägningen av kontraktet, indrivningen, avhysningen, socialens välvilja, allt var missriktat. Jag kollade med nätbanken på lördag och lugnade därför ner mig en aning, men förberedde mig ännu på avhysnings- och delgivningsmännens anfall på måndag morgon, under de tre timmar innan bostadskontoret öppnade.

De kom aldrig och allt redde sedermera upp sig. Det var ett misstag och ärendet var redan struket. Men om detta förmådde de inte informera mig förrän jag ringde, varför jag gick omkring med en gnagande oro hela helgen. Så fort det handlar om mycket pengar och myndigheter blir åtminstone jag uppskrämd, oberoende hur välvilliga socialtjänstemännen låter i sina brev.

Det var som väntat väldigt trevligt att träffa de flesta igen (jag träffade alltså inte alla). Jag hann ungefär med det jag hade tänkt mig och nu känns det igen ungefär lika tomt som jag tänkt mig. Jag älskar verkligen staden och funderar huruvida det alltid är lättare att älska något eller någon villkorslöst på avstånd. Jag visste ju vad jag gav mig in på. Månne det är så att ren kärlek bara uppstår då man vet att den inte kan existera, från och med nu tills vidare. För så känns det ständigt. Men vi får väl se.

London kändes återigen stort och vi gjorde bort oss redan på andra dagen. Om detta tänker jag dock inte berätta. Jag kan bara säga att vi borde ha följt Nikos fotbollstränares råd inför en turnering i Tammerfors: "Pojkar, nu är ni i en stor stad på en stor turnering. Kom ihåg en sak: Ni skall int tro att ni e naa". Vi glömde detta några timmar på förmiddagen efter hotellfrukosten, vilket resulterade att vi åkte till Nottingham med skammens röda rosor på kinderna (och med kännbart färre pund i fickorna).
written by Mattias
Comments:
Name:
Comment:
The sum of 8 and 2
Back