Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

13 Aug 07
Illa, illa
I går kväll skulle jag springa till tågstationen och hämta min cykel. Det lyckades jag förvisso med, men när jag sedan skulle in i huset igen så märkte jag att jag hade tagit med fel nyckel. Reservnyckeln hade Markus. Jag hade ingen telefon och eftersom han inte bor på eget namn och jag inte visste exakt vilken lägenhet det var, så var jag tvungen att fundera. Jag sprang till Velo, som till min glädje ännu var uppe och kunde erbjuda mig en telefon. Efter ungefär en halvtimme fick jag tag på Markus, och vi kom överens om att han skulle slänga ut nyckeln. Lättad sprang jag ner mot Tavastgatan igen. Han kunde ju ha varit borta och då hade jag varit illa ute.

Han stod redan på balkongen då jag kom. "Jag siktar på gången", ropade han och slängde ner nyckeln.

Jag såg ingenting, men jag hörde att den träffade cementgången. Men jag hörde också ett prassel, ungefär en sekund efteråt, som antydde att nyckeln hade studsat bort från gången och in i det gröna.

- "Vafan", ropade jag, både road och oroad av det nonchalanta kastet. Det var ju mörkt.

Och därför syntes nyckeln förstås inte till. Markus kom ner med sin Mini Mag-Lite, men det hjälpte inte. Vi sökte hur länge som helst och funderade på hur nyckeln kunde ha studsat. Vi kände oss fram med händerna i buskaget när vi tyckte att lampan inte var tillräckligt effektiv, ända tills det började klia på mina armar. Vi saknade en metalldetektor, funderade på ifall en kratta hade hjälpt, men började till slut inse att vi nog inte skulle komma att hitta den i mörker.

Markus var snäll nog och lät bli att överge mig. Han erbjöd mig sovplats, men jag hade ju jobb på morgonen och var tvungen att komma in i min lägenhet i vilket fall som helst. Vi gick upp till Klockringaregatan för att hitta någon sorts nödnummer dit man kunde ringa. Någon släppte in oss i B-trappan, men där fanns inget lämpligt nummer. Vi gick tillbaka och letade lite till, men utan resultat. Jag stod där i mina illaluktande shorts och kände mig aningen vilsen.

Men det måste finnas ett nödnummer, slog vi fast och återvände än en gång till Klockringaregatan. För första gången under kvällen hade vi någon nytta av Markus Mag-lite då vi lyste in i A-trappan. Där fanns faktiskt ett nödnummer. Där fanns också en prislista. 60 € skulle kalaset kosta, men det var nog värt det. Vi satt och väntade ungefär 45 minuter innan en vakt kom och släppte in mig.

Markus sa att han tyckte att sådana här saker hände lite för ofta i hans liv. Jag tycker inte heller att det kändes som något nytt och obekant, utan bara som en av dessa situationer som uppstår när man slarvar för att man har någon slags böjelse för det osäkra framför det säkra.
written by Mattias
Comments:
Så konstlat det låter, men vad skönt tillbakalutat det skulle kännas om man kunde leva lite på the wild side ibland, utan att för den skull vara född looser - som undertecknad. Hopp!
posted by   Heidi
Name:
Comment:
The sum of 6 and 2
Back