Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

20 Sep 07
Before I kick the bucket
Nu är jag inne i en såndär trött period igen. Att bara hålla sig vaken är ett dagsverke och man vill inget annat än att fly in i en den mjuka, meningslösa sömnen. Jag funderar på att ifall mitt livs mål skulle vara att kunna försörja mig och kanske en familj, att ha det lagom bekvämt, då skulle mina tankekedjor se helt annorlunda ut. Då skulle jag inte ständigt gå och fundera på huruvida jag borde göra något ANNAT nu, vad som verkligen vore VETTIGT att göra och hur mycket av min ungdom jag slösar bort. Då vore jag i förlängningen inte heller rädd för att om jag verkligen gjorde det VETTIGA så skulle jag kunna förlora min bekväma position. För jag skulle vara rätt så nöjd med den, bara behöva bygga på den.

Ibland tänker jag faktiskt att vi saknar saker att kämpa för och sluta upp bakom. Vår generation har ingen kamp att föra. Det finns många som skulle vilja ha med oss i diverse kamper, men vi kan bara inte förmå oss att lita på dem. Miljökämparna avfärdar vi, för vi känner inte för att leva i ekologiska kollektiv och vi vågar inte hänge oss till deras diffusa utopier. Vem vet, klimatfrågan kanske inte är så allvarlig och då vore det väl oriktigt att krångla till det? Marx hade inte helt fel, men inte kan väl någon på allvar ta honom helt seriöst? Hur kan man någonsin ha ens ha DRÖMT om att bitarna skulle falla på plats så enkelt? Det finns väl annat här i världen, som faller utanför hans tröga, om än välmenta, kategoriseringar? Feminismen var länge något som tycktes ofarligt att helhjärtat sluta upp bakom. Mansväldet skulle brytas ner, på alla områden. Men nu har vi ändå lyckats gå och bli cyniska. Jag vet inte hur det gick till, och jag förbannar ALLT, men likväl tycks något ha gått förlorat. Antirasismen har blivit EU-understödd "måste"-kultur och det var väl på tiden, men nu står åtminstone VI vid vägs ände. I all vår ynklighet så protesterar vi när det blir för mycket "multikulturellt" omkring oss. Låt oss vara ensamma med VÅR, vita, meningslösa ångest.

Detta är distans och, i slutändan, likgiltighet ("post-likgiltighet", efter att vi en gång börjat bry oss).

Jag skall i alla fall försöka bli kvitt de här tabletterna, vars egentliga effekt jag inte har någon aning om. Kanske det klarnar.
written by Mattias
Comments:
sant. vår generations stora depression är våra liv.
posted by  
Name:
Comment:
The sum of 5 and 0
Back