Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

19 Jan 09
Mission
I söndagens Hbl finns en artikel om Finska Missionssällskapet, en ”modern organisation som samarbetar kring biståndsfrågor med utrikesministeriet och med de lokala kyrkorna på ort och ställe”. En fysioterapeut som jobbat fyra år på ett kristet sjukhus i Tank i Pakistan intervjuas. Hon anser att människorna där är väldigt spontana och vänliga, att avståndet mellan människor är större i Finland. Man tar förstås emot alla som vill ha hjälp, och man har också vårdat talibankrigare.

Bra så. Men jag fastnar på ett citat: ”Många av de fattiga illiterata kvinnorna brukar säga: Be för mig. Jag tror att de varken har en klar uppfattning om sin egen religion eller vår.” Hur skall man tolka det här citatet? Vad är det som gör att missionären känner att hon måste påpeka att den illiterata kvinnans religiösa tankar är dunkla? Den här typen av distansering verkar vara oerhört vanlig – jag tycker man alltid stöter på den när ”civiliserade” religiösa möter folket i provinserna, i randområdena och i de otämjda vildmarkerna, dit endast fragment av uppenbarelsen nått. Varför kan de här två människorna inte i det här läget bara förenas i bön, no questions asked?
written by Mattias
Comments:
Name:
Comment:
The sum of 0 and 8
Back