Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Offramo prestito da 1000 € a 8...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Buongiorno Io sono un partico...
  by VICTORIA

My Dear Instruments, pt. 3
Hello, Apply and get qualify f...
  by Mrs.Emilia Fedorcakova

Om att kasta sten
Hallå, Ansök nu för att få ...
  by Kohlberg Kravis Roberts

11 Jul 09
Disco
En av mina fritidssysselsättningar* som jag i offentligheten inte skrävlar om så mycket är discgolf. Jag har kastat discar i korgar i många herrans år nu - utan att för den skull ha blivit ett dugg bättre. Det är en synnerligen frustrande och beroendeframkallande sport. Det går att förlora sig fullständigt i själva redskapet, disken. Dessa finns i alla möjliga utföranden, och fastän man någonstans vet att det inte är lönt att hela tiden testa nya plasttyper och former, så kan man inte hålla sig. Man vet att det vore bättre att öva in sig på ett par väl beprövade drivers, nån midrange och en putter, men man kan inte hålla sig. Man blir girig - tänk om jag ändå kunde kasta lite längre med den där nya R Pro Boss? En tendens bland tillverkarna har varit att locka köparna med allt snabbare diskar som i teorin går längre, men som är oerhört svårkontrollerade för 95 % av alla kastare. Girigheten förstör spelet. Man försöker sig på ett kast som lyckas med 10 procents sannolikhet, missar grovt, och får ett sämre resultat än om man hade behärskat sig och tagit det säkra före det osäkra i det första läget.

Jag kan faktiskt inte säga att jag har blivit bättre under alla dessa år, det är tragiskt.

Jag letade bland gamla dagboksinlägg för att kolla ifall jag skrivit något om discgolf tidigare. Snubblade då över min skunk-dagbok och hittade detta, som inte har med discgolf att göra. 11 september 2004:

”Jag undrar hur allt kommer att sluta eller reda upp sig. Min livslängd är begränsad (inte bara min). Därför kommer min situation att förändras vare sig jag vill det eller inte, dvs jag kommer att dö. Men före jag dör då? Det är säkert 11 år sedan jag känt mig lycklig. Återvänder lycka med åldern eller tvingas man kämpa för den? Kommer den när man minst anar det, för det har jag hört. Men hur skall man kunna lägga av att söka efter lycka? Och hur kommer lyckan verkligen ifall man lägger av att söka efter den I SYFTE att få den? [okej, dåligt korrläsning anno 2004]

Det finns något som verkligen inte står rätt till, all things considered. Jag är inte blyg, ful eller dum och har inte dåligt självförtroende. Det verkar som om alla jag delar olycka med får sin lycka ett par månader senare, fastän de lovat att deras olycka är för evigt. Det är inget fel med det, men jag säger bara: jag förändras inte lätt. Mycket kan man anklaga mig för, men inte för att inte veta var man har mig. Jag står där jag alltid har stått, men det är inget jag är stolt över eller inte skulle försöka åtgärda. Jag vet inte vad jag skulle skylla på om jag inte lade skulden på mig själv. Jag lovar dessutom att inte ge upp.”

Detta var alltså 2004. Jag kan faktiskt inte säga att jag har blivit bättre under alla dessa år.

* Det är osäkert huruvida jag kan sägas ha annat än fritid.
written by Mattias
Comments:
Name:
Comment:
The sum of 3 and 2
Back