Archive
Friendly blogs
Annegatan - Philip Teir
Bzangy Groink - Jyoti Mishra
Ambition Kills - Kenneth
DANGER! DANGER! - Jan Lindholm
Swaying Wires - Tina Kärkinen
Latest comments
Om att kasta sten
Accordo di credito o finanziam...
  by Luciano CASSANO

My Dear Instruments, pt. 3
Assistenza finanziaria (assist...
  by vital

My Dear Instruments, pt. 3
Facciamo prestiti che vanno di...
  by vital

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

Ljusets dag
förändra livet? Vi erbjuder ...
  by luciana

10 Sep 09
Den ensamma benfiquistan
Detta märkte jag: Atlantbrisen dansar lätt över mosaiktrottoaren, och gör hettan inte uthärdlig, utan synnerliggen behaglig. Vi var lite tidigt ute för lunch, tolv, men eftersom vi rest två tidszoner västerut under det senaste dygnet, så fick det bli mat ändå. En halvtimme skulle det ta för det varma, något smått, kallt kunde fås på momangen.

– Det är sällan man har så lite att klaga på, sa Henry när vi sedan satt tillbakalutade, mätta. Jag vill inte förlora mig i ett resonemang kring detta, fastän tankar av dylikt slag ofta plågar mig även i mer vardagliga situationer. Men lunchen där var i alla fall inget mindre än en flyktig fullkomlighet, en själens snabbvisit i paradiset. Detta alltså i vardagens Porto – varifrån kom känslorna?

I och för sig tror jag att endast någon med stenhjärta kunde ha undgått att gripas av det lugna, det slitna & gamla, det varma. Kakelfasaderna, portvinshusen, bron byggd av herr G. Eiffel. ”Vi gillar vad du gjorde i Paris. Mycket imponerande. Vi tänker ’bro’, i samma stil”.

Vid flodkanten stod ynglingarna och höll en fotboll i luften mellan dem. Om bollen föll ner i vattnet från den fyra meter höga avsatsen så trappade någon ner och hämtade. De verkade ha en bollteknik som bara de allra bästa i Finland har. Om bara några timmar skulle jag får höra om Finlands 1–1-match mot Liechtenstein och återigen förbanna den finländska fotbollskulturen.

Portvinet skeppades längs Dourofloden och vidare från Porto ut i världen.

Efter spelningen kom en man fram till mig. Han presenterade sig som Nuno och sade sig vara 38 år gammal. Han ursäktade sig för att hans engelska var ”macaronical”, och utan att veta vad ”macaronical English” är, så kan jag tänka mig att det låter just så här.

Jag hade nämnt något om dagens fotboll från scenen, och ganska snart stod det klart att han stödde Benfica. Jag ställde då en fråga som han måste ha fått tusen gånger förut. Hur kommer det sig att du, som Portobo, stöder Lissabonklubben Benfica, och inte stadens lag, FC Porto? Det var en lång historia, sa han. Men i efterhand kunde jag konstatera att det var en trovärdig historia, som inte lämnade något utrymme för ytterligare anklagelser om förräderi. Det hade med hans far att göra, sade han. Hans far hade varit med i Guinea-Bissau-kriget, då Portugal stred mot självständighetsrörelsen för att behålla greppet om sin koloni. För att kunna slå effektivt mot gerillan började portugiserna använda napalm, efter amerikanskt exempel. Napalm är ett ohyggligt vapen för dem som utsätts för det, men det medför också fara för dem som använder det. Nio år efter krigsslutet, då Nuno var 14, dog hans far i någon sorts lungsjukdom orsakad av inandningen av napalmångorna.

Nunos gudfar hade varit en kamrat till fadern, och stöttade familjen efter hans död. Vid Nunos dop hade kamraten till fadern förmått honom att lova en sak. Från och med nu, och för alltid, skulle pojken vara en Benfiquista. Fadern hade hållit löftet, och det hade Nuno också gjort efter faderns död.

Lätt hade det inte varit. Han älskade staden Porto – människorna, maten, vinet. – Vi har inga pengar, men vi är väldigt lyckliga. Han tyckte sig se mig tvivla, och bedyrade mig om att det var sant. Jag hade inte tvivlat, jag hade bara tänkt på mig själv igen.
written by Mattias
Comments:
maybe you should move to porto and become a sommelier!
posted by   sandra
Name:
Comment:
The sum of 7 and 2
Back