Nu förstår jag varför de här juridikböckerna är så jobbiga att läsa. Allt som skall sägas sägs två gånger. Ögat letar febrilt efter betydelsemässiga skillnader mellan styckena, men hittar endast en tillkrånglad upprepning. Exempel? Alf Bohlin, Offentlighetsprincipen, s. 72.

Ter sig då läget på samma sätt, när det till myndigheten inkommer brev och liknande typer av skrivelser, vilka är ställda till viss tjänsteman personligen? Spörsmålet regleras i TF 2:4. Här föreskrivs att “brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning”.

Av bestämmelsen följer att ett brev eller annat meddelande, som är ställt personligen till en befattningshavare hos en myndighet, skall anses som allmän handling, om det gäller “ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten”. Utanför grundlagsregleringen faller därför sådana skrivelser som enbart rör tjänstemannens personliga förhållanden.

Det trista i sammanhanget är kanske inte att kommentaren just här inte ger någon ny information, utan att lagtexterna oftare än inte är skrivna med mycket mer fart och klarhet än kommentarerna till dem. Man skulle önska att det vore tvärtom. Minst.

Jag är inte naiv nog att tro att ett för lekmän tillkrånglat och stolpigt språk inte skulle vara en nödvändighet inom juridiken, men de här böckerna alltså, de skall ju sprida lärdomens ljus över paragraferna, inte hölja dem i ytterligare dunkel. Det hade nog behövts en eller två spökskrivare här.

UPPDATERING: Jag skall alltså inte bli jurist, även om jag lockas av pengarna.

No, that’s not enough! I want it to bulge like a big meat-eating plant!

I keep hearing myself saying that and I hope nobody else does.

…you really spelled it out there.

“Yes, I could write music. I could write any goddamn piece of music you please. A waltz, a motet, a cornet solo, with variation. You name it, I can write it. But not one note of it would be worth the match it would take to burn it.

You think I’m hot stuff, don’t you? You, lying there every day, dreaming about rainbows. Well, I’m not. I’m just a Glendale wunderkind. And there is one like me in every Glendale on earth. Every one-horse conservatory, every tank town university, every park band. We can read anything, play anything, arrange anything. But we’re no damned good. Punks! Just like you. God know where I get it from. Isn’t it funny? You start of a wunderkind and you end up just a goddamn punk.”

– Veda to her mother Mildred, episode 4 of the HBO miniseries Mildred Pierce.

… and compare “My Sense of Pride” (2011) with “Stars” (2001). Janne Strang at HBL already did, and he should know his Cats on fire, because he has been there from the beginning. The same tune, you say? Well, “Stars” was a demo recording. Surely one must be allowed to finish demo songs, even if it takes the odd decade or so.