Liten rapport från Strömmensberg

Nu bor jag i östra Göteborg igen, antagligen på ungefär lika tillfällig basis som förra gången. Tre flyttar inom 18 månader har det blivit. Jag vill absolut inte titulera mig expert, men visst har jag blivit mer självsäker i mitt packande sedan de tafatta försöken med vanliga plastpåsar och mycket löst tingel-tangel som präglade flyttarna under min tidiga studietid.

Området har jag inte riktigt utforskat ännu, emedan vädret knappast inbjudit till expeditioner av dylikt slag. Vid första anblick slås man dock av landskapets böljande former och den distinkt rurala prägeln. Föreställningar om att det skulle vara frågan om en s k bonnhåla jag numera bor i vill jag ändå bestämt bestrida. Om man skall in till centrum så får man åka vagn lika länge som man fick ifall man skulle dit från Majorna. I princip rullar man vagnen bara ner för ett par backar.

Medan lådorna bars in (tack till Andreas, Karl-Johan och Elin) kunde man observera hur den pizzerian i samma byggnad höll på att slå igen. Dekaler skrapades bort och rummet neutraliserades så att en ny verksamhet skulle kunna utnyttja lokalen. Och hör och häpna, endast ett par dagar senare var nya pizzadekaler uppklistrade på fönstren. Även om de orimligt uppförstorade detaljbilderna knappast fick, ursäkta uttrycket, snålsaften att rinna, så kunde jag inse fördelarna med att ha en pizzeria på bottenvåningen. Vad jag inte kunde förutse innan ugnarna började eldas i var hur hela trappan, och i förlängningen min lägenhet, skulle komma att lukta pizza och annan mat som normalt säljs på, ähum, restauranger av den här typen. Om man någon gång njutit av den typiska doften i dessa italiensk-orientaliska bastardsyltor (detta sagt i all välmening – jag skulle aldrig bita handen som matar mig), så kan jag säga att det är svårt att uppskatta den när den slår emot en varenda gång man öppnar dörren. Hur i helsike leds oset in i trappan?

I övrigt – inget att klaga på.

Leave a Reply