Åter till Damaskus

Jag återkommer ständigt till “min tid i Damaskus”, en veckolång kurs som jag åkte på tillsammans med kvinnliga humaniststudenter från hela landet 2006. Vi strosade runt i stan och tittade på historiska kvarlevor från olika epoker. Vi betraktade staden med vår upphöjda, västerländska distans till den ganska krassa tillvaron som medborgare i en polisstat. Jag har skrivit om Damaskus härhär, här och här. Jo, jag tror blev lite besatt av idén om mig själv som en orientalist.

I alla fall, det jag kommer ihåg var att det stod beväpnade poliser överallt. De stod framför myndighetsbyggnader och i vanliga gathörn, till synes redo att gripa in vid oroligheter. Jag kände mig trygg bland alla dessa vapen, för jag kände direkt att det potentiella våldet aldrig skulle vara riktat mot mig. Om något så skulle dessa gevär skydda mig. Det var mot femtekolonnare, oppositionella, upprorsmakare, religiösa fanatiker och landsförrädare som piporna var riktade.

Vi hade blivit instruerade att inte tala om politik, eftersom man inte gjorde så i Syrien. Kanske var den till synes löjligt höga polisnärvaron en följd av demonstrationerna  vid och nerbränningen av den svenska och danska ambassaden efter som skakade Damaskus bara ett par veckor innan vi var där. Dessa attacker, som ju hade med Muhammedteckningarna att göra, var ytterst sällsynta manifestationer av vrede  på Damaskus gator. Regimen drog nytta av situationen (vissa säger till och med att den hade mer än ett finger med i spelet) genom att visa hur det går ifall folket tillåts demonstrera.

Hur som helst, man kan inte gå ut och börja skrika om förändring bara så där. Man blir försvunnen, utraderad. Det är så det har sett ut.

Men 2011 är annorlunda än tidigare år. I Daraa har folk protesterat i nån vecka nu och möts av stenhård repression. Fängelserna och bårhusen fylls dag för dag. Även i andra städer har det rapporterats om uppror. Men när jag läste om att folk i Ummayadmoskén visat sitt missnöje hoppade jag till. Det är ju den där fantastiska byggnaden som varit romerskt tempel, kristen helgedom och nu guldskimrande jättemoské. Jag gick där på det blanka marmorgolvet och gapade åt all prakt. Ummayadmoskén är islams fjärde heligaste plats. Glömde polisstaten utanför. Kände mig löjlig. När jag nu ser protesterande folkmassor inne på samma golv, så känner jag mig fortfarande löjlig. Här sitter jag liksom fortfarande med min romantiska bild av Orienten. Men det känns också som att någonting faktiskt håller på att hända även där, och kanske behöver jag inte skämmas lika mycket om jag någon gång återvänder dit.

1 comment to Åter till Damaskus

  • mikaela

    ja, jag återvänder många gånger jag me. drömmer fortfarande om Iran och Beirut… längtan är värst på vintern, men just nu skulle jag inte vilja vara i Damas.

Leave a Reply