Kampen för religionsfrihet i Sydösterbotten.

Tabell:1

Granberg, Mårten Mårtensson. Lanthandlare Född 2/7 1822 i Vörå. Död 10/10 1865 i Vörå.

Tabell:2

Granberg, Mårten Mårtensson. Predikant Lärare. Född 20/9 1842 i Vörå.

Tabell:3

Skomars, Anders Henrik Johansson. Född 10/2 1824 i Ö:Yttermark. Död 30/9 1915 i Ö:Yttermark.

Tabell:4

Kamb, Johan Johansson. Född 28/8 1799 i Ö:Yttermark. Död 18/4 1872. Bonde å Mangs nr8b 1820-1865.

Tabell:5

Gull (Mangs), Johan Johansson. Född 27/1 1822. Död 12/1 1907. Bonde å 1/8 mtl Gull i Ö:Yttermark 1850-1865.

Tabell:6

Blomberg (Mangs), Karl Erik Johansson. Bonde och gjutare på Mangs nr8b 5/24 mtl 1878-1887. Född 24/7 1824 i Ö:Yttermark. Död 1896.

Tabell:7

Mangs, Herman Vilhelm Johansson. Skolmästare. Född 12/1 1844 i Ö:Yttermark. Död 1904 i USA.

Tabell:8

Spelman, Matts Mattsson. Född 29/8 1812.

Tabell:9

Gull (Spelman), Johan Aron Mattsson. Född 14/12 1843 i Ö:Yttermark.

Tabell:10

Spelman, Josef Mattsson. Lekmannapredikant. Född 15/9 1856 i Ö:Yttermark.

Tabell:11

Josephson (Spelman), Mathias Josefsson. Född 14/1 1858 i Ö:Yttermark. Lekmannapredikant.

Inflyttad till Amerika.

Pastoralavhandling.

Ivar Lindén

Kyrkoherde Ivar Lindén har i sin pastoralavhandling, "Religiösa rörelser i svenska Sydösterbotten under 1800-talets senare del", rätt utförligt redogjort för Mårten Granbergs verksamhet under rubriken:

Den frikyrkliga väckelsen.

Det har under tidernas lopp funnits många band, som förenat Österbottens svenskar med moderlandet Sverige. Särskilt under 1800-taet var förbindelsen livlig. Många fartyg seglade till Sveriges städer med fisk, jordbruksprodukter och annat dylikt, och återvände med andra varor. Dessutom var det en rätt vanlig företeelse att unga män sökte sig över till andra sidan Bottenhavet på arbetsförtjänst under sommarmånaderna. Under dessa besök och vistelser i Sverige kom man även i beröring med de frambrytande religiösa strömningarna där.

Under 1800-talets senare hälft begynte emigrationen till Amerika tilltaga i omfattning. Även från det stora landet i väster med dess otaliga andliga rörelser skulle snart nya idéer och kristendomsformer söka sig över till Finland och icke minst till Sydösterbotten.

En man som kom att spela en stor roll på det andliga livets område i denna landsända var lanthandlarsonen från Vörå Mårten Mårtensson Granberg. I sin ungdom och närmare bestämt år 1874 sökte han sig över till Sverige, där han en tid hade anställning som "brädgårdsarbetare" vid ett sågverk utanför Gävle. Där kom han beröring med den nyss uppflammade väckelsen kring P.P.Waldenström, blev väckt och ingick som medlem i friförsamlingen. Efter någon tid kom han med i söndagsskolarbetet och begynte vittna vid sammankomsterna.

På senhösten år 1877, samma år som prosten K.I.Nordlund kom till Närpes, återvände Granberg till Finland. Han var då 35 år gammal. Granbergs närmaste mål var denna gång att uppsöka en syster, som var gift och bosatt i V:Yttermark by där hon ägde en litan affär- Under sin vandring från Kaskö till Yttermark skall Granberg ha frågat någon person om det fanns troende i nämnda by, och fick efter en stund svaret: "i norra delen av byn bor nog en skollärare, som är lite underlig, kanske är han troende". Det var barnaläraren Herman Mangs, som på detta sätt presenterades för Granberg. Herman Johansson Mangs var bror till Johan Johansson Gull i Ö:Yttermark och hörde till den krets, som uppstått kring "Snickarsmor". Han var även gift med Snikarsmors dotter Katarina Helena. Ganska naturligt är att han var mera än de flesta andra medveten om det andliga mörker, som rådde på orten. Han skall länge ha bett, att Gud skulle sända någon eller på annat sätt gripa in, att någon förändring skulle komma till stånd och såg i Granbergs ankomst, ett bönesvar. I Herrman Mangs skola i V:Yttermark höll Granberg även sina första möten.

Början var sålunda i många avseenden gynnsam. Det förtroende Granberg vann hos Herman Johansson Mangs öppnade vägen till dennes två bröder barnaläraren Johan Johansson Gull och bonden och gjutaren Karl Erik Johansson Blomberg. Herman Mangs aktades som en av de mest framstående lärarna på sin tid i Närpes, och de båda andra bröderna hade stort anseende även de. Redan det att dessa tre bröder ställde sig mer eller mindre avgjort på Granbergs sida öppnade för honom och hans arbete oanade möjligheter. Han behövde icke mycket ha känning av det oerhörda misstroende en främmande predikant den tiden oftast var föremål för.__ (Av vissa ting att dömma kan Herman Mangs icke ha varit allt för hängiven anhängare av Granberg.- Det är troligt att han liksom även brodern Johan Gull efter någon tids sympatiserande med Granberg, ställde sig på sidan.)

Snart ställdes stora rymliga bondstugor till Granbergs förfogande. Den skäggiga predikanten var väl till det yttre inte alltför tilltalande, men i skaror samlades man omkring honom för att höra hans allvarsfyllda, väckande förkunnelse. Han bestraffade allvarligt synden i alla dess former, talade ofta om dödens närhet och Guds dom över dem som framhärdade och dogo i sina synder. Det var en särskild andas kraft i hans förkunnelse, som tvingade åhörarna till allvarlig eftertanke.---(Granberg brukade ställa sig vid dörren när besökarna gigo ut, och gjorde till dem frågor om deras ställning till Gud. Därvid föllo många till föga.)

Arbetet var icke heller resultat löst. Allt mera folk samlades till hans möten. Det var icke på långt när möjligt att få sittplatser åt alla, utan många måste stå, vilket de även tåligt gjorde. Det var ofta högljudd gråt på dessa möten och flera kommo i själanöd. Enligt en rätt tillförlitlig uppgift skulle största delen av byns ungdom ha varit allvarligt berörda av väckelsen. I Granliden började den ena bonden efter den andra ställa sig på Granbärgs sida. En av dem var Johan Bengs. Bondstugorna öppnades även här, och Granliden blev den plats där han främst skulle hålla sina möten. Hösten 1878 blev han även vald till barnalärare där. Någon enstaka person hade nog opponerat sig emot hans kallande till detta uppdrag. Gabriel Pått, Johan Bengs och flera andra av bönderna drevo igenom saken.

Denna vinter 1878-79 fick väckelsen en särskilt stor omfattning. Om dagarna höll Granberg skola, om kvällarna möten. När han icke talade i sin skola for han ut till någon angränsande by. Han höll möten i Nämpnäs, Finby, Övermark ja ända till Korsnäs utsträckte han sina färder. De gamla nästan bortglömda andaktsböckerna kommo ånyo till flitig användning, icke minst bibeln. De troende på orten ryktes till stor del med. Särskilt " Snickarsmors" vänner synas ha varit flitiga mötesbesökare. För att underlätta Granbergs väckelsearbete i byarna samlade Yttermarkborna denna vinter ihop medel, för vilka man köpte en vargskinnspäls åt honom från Näsby. Nu kunde han resa omkring även om vintern var sträng.---(Anders Långell gick i skola för Johan Gull, som höll sin skola på Orrgärdsåsen. Enligt vissa personers mening blev Johan Gull allvarligt sinnad först under Granbergs tid.)

Granbergs skola i Granliden besöktes av ovanligt många barn. Det skall ha varit det största elevantalet som någonsin varit där. Även i skolan satte väckelseförkunnelsen spår efter sig. Kristendomsundervisningen var det ojämförligt viktigaste. Han illustrerade sin undervisning med gripande berättelser, vilka barnen mindes livet igenom. De gamla, som gått i hans skola minnas hur de många gånger gingo tysta och allvarliga hem från skolan.- Även i Johan Gulls skola i grannskapet märktes en förändring. Granbergs sånger och tankar funno vägen även dit.

Under denna väckelsetid fick Granberg en medarbetare i den i Petalax hemmahörande, sedermera till Övermark överflyttade lanthandlaren Erik Jansson. Vid möten i Yttermark uppträdde både Jansson och Granberg som talare liksom även den genom Granbergs verksamhet väckta Josef Mattsson Spelman från Yttermark.

Redan år 1880 voro metodistiska predikanter med i Granbergs väckelsearbete. De kommo från Kristinestad och Vasa och höll även möten tillsammans med Granberg.

Till en början åtnjöt Granberg de väcktas förtroende. De ansågo honom vara den lutherska kyrkans tillgivne och redo att tjäna enbart de bästa syften. De ville vara fädernas kyrka trogen, och kanske var detta ursprungligen även Granbergs innersta tanke.

Några enstaka religiösa personer ställde sig redan från början på sidan om rörelsen av den anledningen att de tyckte sig finna att ledaren icke förkunnade "korsets evangelium". Dessa några voro tydligen påverkade av den evangeliska rörelsen. Granberg hade huvudsaklign i sina predikningar talat om lagen och Guds straffdom och förbigått evangeliets budskap. Senare kommo andra underfund med att Granberg omfattade en försoningens lära, som var stridande mot kyrkans lära. Andra sade att Guds lära i "verkliga allvarsstunder" visade sig vara ohållbar. Utom från religiöst håll kom anklagelser från de avgjort ogudaktigas sida, vilkas liv han allvarligt fördömde.

Kritiken mot Granberg ledde till att även Herman Mangs och Gabriel Pått drogo sig tillbaka. Och Johanns Gull påstod, att Granberg var en villolärare och varnade andra för sin förra väns förkunnelse. Gull ombestyrde även att pastorn, sedermera kyrkoherden Nordlund, omkring 1880 började predika mot Granberg och hans anhängare. Nordlund beskyllde dem för att vara villoandar och falska profeter. Detta angrepp ledde till att bygdens ungdomar började trakasera Granberg och ställa till ofog på hans möten. Det gick så långt att Granbergs liv många gånger stod på spel, vilket tvingade honom till försiktighet och förlamade hans verksamhet.

Emellertid fick rörelsen nytt liv, när Erik Jansson vid 1881 års början slog sig ned i Övermark. Denne tyckes till en början ha rönt en smula förståelse från prästernas sida och till och med av en äldre prästman, Fors, fått tillåtelse att predika i Närpes. Friheten missbrukades dock och både Jansson och Granberg använde hårda ord mot kyrkan och prästerna i sina predikningar. Detta ledde till att de kallades inför kyrkorådet i Närpes. Förhöret med dem skedde i sakristian den 3 juli 1881, och i det protokoll som fördes, beskylldes de för att "vid enskilda sammankomster ha förkunnat åsikter stridande mot evangeliskt-lutterska bekännelsen, särskilt i sakramentläran--(nattvarden), fördömande våra tempel som avgudahus dem man ej bör besöka och lutherska kyrkan som en sköka, med vilken man icke bör hava beröring, och för att de företagit sig att vid sådana sammankomster under så kallad kärleksmåltider utskifta bröd och vin såsom Kristi lekamen och blod. Kyrkorådet beslöt att "förbjuda lekmannapredikanterna före detta lanthandlaren Erik Jansson från Petalax och inhysingen Mårten Granberg, hit flyttad från Vörå, vilka i Amerika och Sverige inhämtat sina hopblandade religionsåsikter, att vidare fortsätta med sin "fördärf, split och oredor åstadkommande verksamhet". Därest förbudet icke efterföljdes, skulle ordförande Nordlund underrätta Domkapitlet om åtgärd.

Jansson och Granberg fortsatte dock med sina sammankomster, varför t.f. kyrkoherden Nordlund ansåg sig nödsakad att inrapportera saken till Domkapitlet. De båda parterna fingo av Domkapitlet kallelse att infinna sig i Åbo till den 15 september 1881, där de förhördes av ärkebiskopen. De uppmanades att "afstå från sin oro och förargelse vållande verksamhet". Detta kunde de inte lova, varför domkapitlet hänsköt ärendet till Hovrättens behandling, där de dock frikändes.

Följden härav var att de väckta, som blevo Granberg och Jansson trogna, allt mera fjärmades från kyrkan och detta till den grad att de själva började döpa sina barn. När det första dopet skulle förrättas den 28 oktober 1880, infunno sig till de frikyrkligas sammankomst även kyrkoherden Nordlund, ministeradjunkten Setälä och nämndemannen J.Nygård såsom representanter för församlingen. "Trots presterskapets vänliga undervisning, ständiga förmaning och allvarliga protester företog sig på föräldrarnas uppmaning bondesonen Josef Mattsson Spelman, de väcktes utsedde ledare, att i presternas närvaro döpa. Det ena barnet tillhörde Johan Gull, det andra bondmågen Anders Henrik Skomars. Prästerna uppmanade föräldrarna att låta kyrkans präster stadfästa dopet, men när detta icke tilläts", sammankallades kyrkorådet, som beslöt att underrätta Domkapitlet om saken.

De döpta barnens föräldrar uppmanades att infinna sig i Åbo den 12 mars 1881, men uteblevo. På ny kallelse till den 25 mars infunno sig endast männen, men den 2 april då även hustrurna var närvarande gav Domkapitlet sitt utlåtande "förmanade föräldrarna att i tid besinna vad deras och deras barns sanna frid tillhörer", samt uppmanade dem att låta prästen bekräfta de förrättade dopen.

Josef Mattson Spelman var även inkallad till Domkapitlet, men hans sak hänsköts så som varande ett religionsmål till Vasa Hovrätts behandling. Han frikändes, "då handlingen icke skett i avsikt att göra gäckeri med sakramentet, och då det icke heller var påvisat att han utspritt mot den evangelisk-lutterska läran stridande lärosatser". Inalles blev under denna tid 12 barn döpta av läkmän.

Genom prästernas ingripande försvårades Janssons och Granbergs verksamhet. Deras fiender bland allmogen började tillgripa rent brottsliga handlingar mot dem. Sålunda berättar Jansson, att han blev utsatt för stenkastning och att han ofta svävade i livs fara. Dessa händelser beteckna onekligen en skamfläck i socknens historia. Prästerna skulle helt visst åtminstone i någon mån ha kunnat stävja detta ofog, men åtminstone Jansson synes för några av dem ha varit identisk med den onde själv. Man är böjd att anse att kyrkliga ledare begick ett misstag, som haft synnerligen tragiska följder.

Under det hårda motståndets tid gjorde sig behovet av en fastare organisation gällande. Kort efter Jansson och Granbergs hemkomst från Åbo samlades de väckta till ett konstituerande möte i september 1881. Den föreningstyp kände från Gävle låg till grund, varför även föreningen fick namnet "Missionsföreningen". Valet av föreningens ledare var emellertid icke lätt. Granberg borde ju varit självskriven, för han var ju ända väckelsens upphovsman och egentliga ledare. Granbergs begåvning syns närmast ha motsvarat vår tids evangelister utan utpräglad ledargåva. Jansson däremot, ehuru nyss kommen med i verksamheten i Närpestrakten, ansåg att han borde bli ledare, och ledaregåvan saknade han inte. Den troende skaran stannade likväl i sitt val för Josef Mattsson Spelman, som även verksamt begynt deltaga i väckelsearbetet.

Brytningen med kyrkan blev genom den organiserade Missionsföreningen alltmer påtaglig, men för de väckta, som blevo Granberg trogna, var det en styrka att vara samlade och förenade genom ett yttre band.

År 1881 tillkom på de frikyrkligas initiativ den första nyktrhetsföreningen i Närpes. Den arbetade på kristliga grunder och dess medlemmar torde uteslutande ha utgjorts av till Missionsföreningen hörand.

Erik Jansson övergick till baptismen i oktober 1881 och arbetade energiskt på att få den utbredd i Petalax. Även i Yttermark fick han anhängare, av vilka de flesta var tidigare "vunna genom den Granbergska väckelsen". Av tillgängliga källor framgår, att de som blev baptister anslöt sig till föreningen i Nämpnäs.

Enligt K.I.Nordlunds, "Blad ur Närpes historia", begav sig Josef Mattsson Spelman till andra orter i landet och senare till Amerika. Till Amerika avreste också Granberg och Matts Josefsson Spelman, vilken 1888 blev predikant vid det missionshus, som med bonden Johan Aron Gull i spetsen då uppfördes i Ö:Yttermark och som sedan varit den huvudsakliga härden för den frikyrkliga riktningen i socknen.

Så långt Ivar Lindén's pastoralavhandling.

Vi skall nu ge en kort redogörelse för ovannämnda Missionshus blev till. Materialet baseras på Folke Gulls historik.

Från början hade man ingen tanke att bilda en fristående organisation vid sidan om statskyrkan. Men på grund av trakaserierna slöt man sig samman till möten i hemmen för att fira nattvard. Bonden Josef Mattsson samlade de troende och bildade en så kallad missionsförening. Han for till Stockholm med begäran att en erfaren ledare skulle sändas till Närpes. Prof. Risberg kom till Yttermark och 1882 bildades Närpes Brödraförening.

Församlingen saknade egen samlingslokal, varför bonden Aron Gull skänkte tomt och gjorde upp ritningar. År 1886 sattes bygget i gång mest med frivilliga krafter. Timran restes av Matts Josefsson Spelman, Janne Jutström och J.Ahlqvist. Kvinnorna hyvlade breder och plankor, snickeriarbeten utfördes av Erik Ragvals. Aron Gull skänkte en stor del av virket och bar den största ekonomiska bördan. Kostnad ca: 2000:- mk. Invigningen skedde 10augusti 1888. Bönhuset var i användning till 1967, då det revs. Verksamheten flyttades till ett nybyggt hus, Missionshuset Betesda.

Henrik Mangs