Jag har under några års tid
forskat i mina och mina barnbarns anor. Då har jag påträffat många intressanta
personligheter. En av dessa var rotesoldaten på Lillpensar i Munsala, Carl
Olofsson Rahm. Han är troligen född i Clara församling i Stockholm någon gång
på 1730-talet. Carl deltog i Pommerska kriget 1757-1762 och var korpral och
fältskär.
För en tid sedan läste jag
boken Regalskeppet Kronan och kom då till insikt om att tre musiker ombord bar
släktnamnet Ram. Detta gav inspiration till att börja rota i dessa personers
öden. Jag ställde mig frågan, kan det finnas samband mellan Carl Olofsson Rahm
och trumpetaren Olof Svensson Ram?
I boken Regalskeppet Kronan
har Eva-Lena Olsson artiklar om Kronans Änkor. Utgående från dessa tog jag
kontakt med Lars Einarsson på Kalmar Läns museum. Lars är engagerad i
utforskning av regalskeppets vrakfynd.
Av Lars fick jag artiklar
från "Second Conferance of the ICTM study Group on Music Archaeology"
som hölls i Stockholm år1986.
Där hittade jag ytterligare
information, som ökar intresset att hitta ett samband mellan någon ättling till
Sven Olofson Rahm och Carl Olofsson Rahm. Här skall jag ge ett sammandrag av
det som är intressant i dessa artiklar.
Trumpetaren Sven Olofsson Ram
den mest erfarna trumpetaren ombord på Kronan, hade över tjugo års tjänstgöring
inom flottan. Han skrevs in i flottans rullor den 1/6 1655 och var med ända
tills han den 1/6 1676 drunknade när regalskeppet Kronan blev skjutet i sank.
Sommaren 1656 var han för en kortare tid överförd till ett kavallerikompani
under Ryttmästare Kullbergs ledning.
Från bouppteckningen, som
gjordes några månader efter Svens död, kan vi få viss information. Sven och
hans familj levde under knappa förhållanden i kvarteret Sumpen på
Ladugårdslandet på Norrmalm i Stockholm. Familjen ägde tre kor en sugga och
några grisar. Det var brukligt på den tiden med djurhållning då man bodde i
utkanten av stadens centrum. Sven ägde också en del personliga kläder och
husgeråd. Allt till ett värde uppskattat till lite mer än 600 koppar daler.
Svens hustru hette
"Märta" Swensdotter, han hade två döttrar Maria 19 år och Kierstin 16
år. Med ombord på Kronan drunknade också hans två söner Olof och Hans.
Olof Svensson Ram var liksom
sin far Trumpetare. Han finns i flottans rullor från den 5 april 1665. Han kom
att tjäna flottan i tolv års tid. Olof hade familj. Hustrun Sara Pettersdotter
lär vi känna, som en förkämpe för att Kronans Änkor skulle få pension från
Amiralitetskassan. Familjen innefattade också fyra små barn. Man bodde i direkt
anslutning till Sven Olofsson Rams familj.
Svens Yngste son Hans
Svensson Ram var också med i flottans rullor. Han blev inskriven den 15
november 1671. Hans var således knappt fem år i flottans tjänst, då han följde
med Kronan i havsdjupen. Hans var "Pukslagare" eller med andra ord
Trummslagare. Efter honom lämnade hustrun Malin Andersson med deras små barn.
Här följer så en skildring av
Saras Pettersdotter's kamp för änkepension.
Sara fick änkepension år
1686, tio år efter slaget utanför Öland. Pensionen utgjorde 5 daler silvermynt
i månaden och utbetalades i fem års tid.
Sara hade fyra minderåriga
barn då hon blev änka. Hur hon än drog sig fram innan hon fick pensionen, så
lär hon ha varit tvungen att fortsätta arbeta även under de fem åren pensionen
utbetalades. Efter dessa år blev hon återigen hänvisad att klara sig själv.
Barnen torde vid denna tid också kunnat börja bidraga till försörjningen.
Här följer änkans brev till
amiralen.
"Trots att jag nog drar
stor blygsel och skam över mig genom att så ofta förekomma och besvära Eders
Höga Excellens i Edra mångfaldiga och högviktiga ärenden, så lär Gud vara mitt
vittne att högsta nöden mig här till tvingar, eftersom jag nu så lång tid, allt
sedan min salige man trumpetaren Olof Svensson Rahm på Stora Cronan blev borta,
suttit och ännu sitter, en eländig värnlös änka med fyra stycken små värnlösa
barn, utan den ringaste brödbit åt dem.
Eftersom Eders Excellens sin
milda och hjälperika hand åt så många fattiga och bedrövade änkor har upplåtit,
hoppas jag, arma sorgbundna kvinna, att inte heller jag ohjälpt skall bli.
Ty min svägerska, pukslagaren
Hans Svenssons hustru, vars man vid samma olyckliga tillfälle omkom, har redan
njutit den höga nåden.
Jag bönfaller
hjärtinnerligen, med tårfyllda ögon och i största underdånighet och ödmjukhet,
Eders Höga Excellens, att jag för den skull med sådan nådig hjälp tröstas och
väntar en nådig bönhörelse, förblivande
Eders Höga Excellens
allra ödmjukaste tjänarinna
Sara Persdotter
Här följer nu en redogörelse
för rotesoldaten Carl Olofsson Rahm, den baserar sig på en artikel av
K.V.Åkerblom skrivit om Carl Olofsson Rahm i Sv.folkskolans vänners årsbok
1936.
"Vet man något närmare
om soldaten Carl Rahm?" sporde nyligen en ättling till honom i Vörå, och
samma fråga ha visst flera andra gjort mer än en gång. Vi begagna tillfället
att tillmötesgå de frågande och berätta här hans levnadssaga.
Han var född i Stockholm (
enligt tradition i Klara församling) omkring 1735. Han skall ha haft nio syskon
i Stockholm. Detta förklarar, varför han vid mycket unga år tog jänst borta i
Österbotten. Den 10 mars 1752 inträdde han som vargeringskarl i Livkompaniet av
Österbottens regemente och "undfick beklädnad". Han blev placerad på
rote n:o 124, Hannula hemman i Kovjoki by i Nykarleby socken. Han benämnes då
endast Carl Olofsson och 1757 används tillnamnet Ram. Detta skrevs även Ramm
och Rahm. Som ordinarie soldat förflyttades han till torpet 114 i Pensala. Där
förblev han stationerad i 31 års tid.
Åren 1757-1762 var Carl Rahm
med i pommerska kriget och blev därunder sårad i vänstra låret. Det blev för
honom en nyttig blesyr. Den blev anledning till att han fick insikt och praktik
i fältskärs göromål. Inom släkten har man velat tro, att han gått i apotekslära
i Stockholm och att han i Pommern studerat medicin tillsammans med en viss
Kantzau, som sedermera verkade som apotekare i Vasa. Men detta torde vara
endast spekulationer. På grund av sin blesyr kom han alltnog under behandling
av fältskären eller någon av dennes gesäller. Möjligen använde dessa honom
därunder som biträdande vid behandling av andra sårade. Och då kriget varade
hela fem års tid, fick Rahm en lång praktik.
Rahm skall också ha fungerat
som regementsklockare. Johan Haartman, sedermera kyrkoherde i Vörå, var då
fältpräst.
Enligt tradition blev Rahm
jämte en mängd andra soldater tillfångatagna, men lyckades tillsammans rymma ur
fångenskapen över en sank mosse. En finne skall ha ridit före, och när han
slapp över, följde de andra efter. Mossen var obevakad, då tyskarna trodde, att
ingen kunde komma över den. Kompanichefen förmodade, att Rahm försvunnit i
okända öden. När mönstring hölls på Nykarleby torg med de hemkomna, ropade han:
"Finns här någon, som heter Rahm ?"- "Här står jag", blev
svaret.
Efter Rahms återkomst från
Pommern spreds snart ryktet, att han var en fältskär. Man började söka bot hos
honom för sjukdomar av olika slag och han måtte ha betjänat de sjuka med
framgång. En kvinna från Rausk Gräddjas i Pensala kallade på honom för att se
på hennes dotter, som låg sjuk, och sporde om han kunde bota henne. Han såg på
henne och gav beskedet: "Frisk ska hon bli- och hon ska sedan bli min
hustru." Flickan rodnade. Det gick som han försäkrat.
Vid mönstringen i Vasa
sommaren 1775 antecknades om Carl Rahm bland annat: "Nychter och
beskedlig, aldrig lidit straff. Bevistat Pommerska kriget. Längd 5 fot 9 tum
(172,5cm). Ålder 38 år. Tjensteår 18. Gift." Rahm var enligt sägen en
förskräckligt "hastig" karl.
När kriget 1788 började,
hölls kassationsmönstring med Livkompaniet den 31 juli.
Carl Rahm ansågs då vara för
gammal att gå i fält, varför han fick avsked. Han hade då varit i krigstjänst i
36 års tid. Rahm torde efter avskedet ha flyttat till sin son, som var bonde på
Kuckus hemman i Kimo by. Rahm livnärde sig även med spånad. På Vörå prostgård
spann han med en rock, som hade ett ofantligt stort hjul, vilket icke trampades
utan slogs till med handen. Han var gärna sedd på prostgården, så länge Johan
Haartman levde, då han biträtt honom i kriget som klockare, och de kunde
gemensamt leva på minnena från de fem åren i Pommern.
När Rahm kände sitt slut
nalkas, sade han: "Jag skall anträda min resa klockan tolv i natt."
Han dog verkligen vid detta klockslag. Hans yttrande har blivit ett ordstäv i
Kimo. Rahms dotter Sanna gift Sandberg i Oravais kby. hade av fadern lärt sig
behandla sjuka och fortsatte därmed, likaså hennes son bonden Mårten Sandberg.
Denna blev en vida känd bondedoktor.
Det berättas också att Rahm ,
vid hemkomsten från Pommerska kriget, i sin ränsel hade med sig
"päron" ( potatis).
Vi vet således att familjerna
Ram bodde i Stockholm och namnet Olof verkar ha varit väl använt. Då kommer man
lätt in på tankegångarna, kan något av dessa efterlevande barn ha fört familjen
vidare och kanske ha en anknytning till rotesoldaten Carl Olofsson Rahm ?
Det återstå att se. Vi får
forska vidare och här ställer jag en fråga till läsarna. Har någon av Er några
uppgifter som kan förena länkarna. Eller har ni tips och framför allt är det
någon som flitigt besöker arkiven i Stockholm, se efter om det finns något
intressant att komplettera med.
Jag jobbar vidare med dessa
personer och så fort jag har något nytt intressant så återkommer jag. Har ni
information så skicka den till Vasanejdens Släktforskare r. f.
Eller direkt till mig på
E-post .
eller
Henrik Mangs