Här redovisar jag en del vittnesförhör och domslut. Hela dokumentet omfattar 13 sidor och kan ses och läsas på Landsarkivet i Vasa.
Extraordinarie ting i Korsholm 28 nov 1710 med hela häradet.
Alldenstund det av föregående ransakningar befinnes och många vitttnen edeligen är bekräftat, det Johan Jönson ifrån Smedsby, Jakob Erikson i Petsmo, Mats Haickuri, Hans Luhtala, Simon Skyhl, Jakob Spelman, Mats Måtts och Erik Larson, alla från Närpis socken samt Pähr Carlson ifrån Nykarleby socken, hava uppå åtskilliga orter sökt att förleda de sina egna sockenmän och andra till motvilja och straffvärdigt römmande, uppå den förledna sommar anstälta utkommenderingen mot fienden till landzens försvar, så haver och Johan Eur ifrån Mustasaari socken utspridit ett falskt rykte, som skulle allmogen intet få sitt underhåld när dekommo dit de voro ärnade, vilket med det övriga haver haft en ond verkan och bragt många till en skam: och skadelig flykt samt annan motvillighet, varjämte de och mot deras ed hava römt ifrån fanan. Fördenskuld kan denna rätten intet befria någon av dessa uppnämnda personer ifrån det svåra straff som krigsartiklarna titulis 14 och 9 citera, utan bliva de alla dömda livsstraffet att undergå.
Beträffande Tomas Mört och Mårten Lilltors, så emedan ingen har kunnat säga det de rör sig omkring till att anstifta myteri, förutan det de på midsommardagen följde med Erik Larson ifrån Korsnäs till Malaxboarna, varest de av Welam Anderson blivit varnade, vilken varning de och ställt sig till efterrättelse, ty bliva de i detta mål befriade, i anledning av det 20 cap Tingm B och domarereglerna, men bliva deras vederlikar framledes tilltalta för det de hava alla römt från Fanan, så är det en annan saak, varföre och dessa svara böra, och bliver denna dom den höglovliga kongl hovrätten högrättvisa cencur underdånödmjukeligen hemställd.
Återgivna rannsakningsprotokoll.
Däruppå begynte Simon Skyl såsom en utav de äldsta så länge manskapet än stod uti ring, det de: 1 hade alltför litet mat, 2 ingen anförare, 3 voro Borgerskapet i städerna intet uppbådade, och 4 voro många hemma lämnade där mera manskap är på gården och däremot endaste mannen utkommenderad, i anseende till allt sådant ville de intet gå längre. Några andra och besynnerligen den bem:ta Mårten Ravals befunnos vara i samma mening och benägna att hjälpa Skylen med ett ord där han icke så fort kunde komma fram med meningen. Och eftersom en stor del såg något bistert ut ty förmantes de för allting att i stillhet framföra vad de tänkte och med lika adefect höra vad jag hade att säga dem däremot. Beträffande det första så voro de av hr generalmajoren uti själva uppbodet anbefalta att taga med sig en månads kost, därtill de och hade fått göra sin portion av cronospannmålen. De hade och till största delen i år varit ute på siählfiske och kunnat för deras tran köpa sig några marker salt, samt därmed förvara något färskt kött om de icke hade det som gammalt vore. De äro och till största delen skärebönden som med fisk sig förse kunnat, i anseende till vilketallt de intet må understå sig vid dessa svåra tillfällen för mangel uppå underhåld sig att undandraga. Mindre hade de orsak till klaga över brist på anförare, i följet voro gamla och redeliga officerare och flera kunde än framledes finnas om nöden så fordra skulle. Man förmodade att detta folket som var sänt mera till skräck än hjälp snart skulle få lov att utan anfäktning gå hem igen, om de kunde bedja Gud nådeligen alla svåra tillfällen avvända. De måtte intet begynna att klaga över sina anförare förrän de något igenom deras förfarande hade lidit. Att borgerskapet än är hemma, haver höga överheten så funnit med tiderna vara enligt. Vem skulle hämta penningar salt och tobak till lands oroade blivit? Hos dem en hop oroliga och enfaldiga bönder stodo det intet att mästra vad höga överheten finner nyttigt att befalla. Skulle någon som bort utgå lämnat utan laga förfall hemma, så var det intet hr generalmajorens och landshövdingens utan deras skuld som manskapet efter ordres hade att underteckna. Och så vidt uppå mönstringen uti hr generalmajorens närvaro däruppå ingen talan gjorts, så borde de och nu därmed innehålla, den tid skulle väl komma på vilken sådant behärigen kunde efterfrågas, och allt vederbörligen rättas. Skulle och någon vidare vilja bruka sitt eget sinne och intet låta falla de siälst rådande tankar, så måtte han tillskriva sig själv om honom någon oförmodelig olägenhet överkommo. Sådant med mera ställte dem allmänt till freds, att största delen utan någon gensägelse lovade med all lydnad och hörsamhet andra dagen följaktiga bliva, vilket och skedde, förutan det att underofficeren Hans Lucktalo ifrån Östermarken gjorde sig sjuk och syntes nästan vara död då han bants fast uppå en kärra, av vilken kur han inom en halv timme vart frisk, och haver allt sedan varit vid en god hälsa.
Allt sådant tillstodo nu både Simon Skyhl och de övriga av tingslaget utan gensaga, bedjandes ödmjukeligen om forlåtelse för det icke allenast uti enfaldighet förgripligen hava kunnat tala, utan och i mangel utav uppehälle oförpassade gå tillbaka, kommandes Mårten Ravals uppå närmare förmaning till den bekännelsen att Mats Matson Måtts i Korsnäs och Erik Larson därsammanstädes samt Tomas Mört i Harrström och Mårten Lilltors i Övermarken om midsommarsaftonen näst för det korum hölts hava uppå socknens vägnar vankat omkring till de övriga socknarna som då tillstädes voro och rådgjort om de skulle antaga den påbjudna marschen, vilket och bem:ta Lilltors så vijda tillstod som han bekände sig allenast följt med de andra till Mustasaaro sockens läger att akta de andras ridhästar så länge de gingo fram till folket. Ty Närpesboarna hade för hästbetets skuld deras läger något avsides att de tyckte sig intet vilja gå till de andra socknarnas allmoge, som även var på sin ort ställt var. Men han Lilltors påstår sig hava talt med någon eller rådgjort till det värsta uppå samma beställning, mindre låtit sig till sådant företagande bruka, bedyrande han sig högeligen att han intet vet vem dessa hans kamrater talt med eller vad de på den expeditionen uträttade, dock sade Ravals att Mats Måtts vid sin återkomst berättade dem blivit snubbade av Welam Anderson ifrån Malax socken och att de inte hade kunnat nämna någon som velat med dem att göra. Erik Larson, Mört och Måtts kunde nu intet inom tingstimmarna inskaffas.
Länsmanen Petter Forshäll berättar att Mats Haickuri ifrån Östermarken haver uppå midsommardagen förr än aftonkorum höllts med ett stort liud och mod uti menighetens närvaro slagit händerna tillsammans och ropat att icke en man skulle gå längre än generalmajoren och landshövdingen gingo före. Mats ville i förstone intet vidgå detta, men sedan sockenskrivaren Johan Tomason och adjutanten Lars Bergman edeligen och ojävade hade enhälligt vittnat det de sett och hört honom uti folkhopens närvaro slå händerna tillsammans och ropa och bedyra sig att icke en man skulle gå ut förrän högbem:te herre ginge före, måste han allt sådant tillstå och berättas han eljest vara en löös och något djärv överdådig karl, han följe ock med hopen till Kangasala varest han rymde d 7 juli. Rättaren Hindrik Anderson samt Bertel Arvedson och Hindrik Krook ifrån Kalax vilka alla gingo ärligen fram till dess de fingo deras avsked avhördes edeligen och särskilt, men betygade att de ingalunda kommit under väder vilka de varit som sökt att leda deras uppror omkring i de andra socknarna, ty dessa hava alltid hållit sig undan när de sedt några skälmiska upptåg för händer haft. Dock säger rättaren att Korsnäs kapellboarna aldra mest oroliga varit, och befinnas de alla varit hemma i samma kapellgäld, som förmäles med deras myteri omkring ridit hava förutan merbem:ta Lilltors. Närmare underrättelse kunde nu här intet inhämtas, ty befaltes länsmannen att noga efterspana vad som till sakens upplysning än vidare lända kan, till dess behörig anstalt till sakens ändtliga sluut kan gjord bliva.