Vi har tänkt spela in lite nya låtar och funderat som bäst på vilka vi ska satsa på från vår digra repertoar. Den växer och frodas (repertoaren alltså) för vi gillar att öva in nya låtar.

En som Ove gärna vill spela in är Purple rain så jag tar och skriver lite om den.
Tror inte att det är så riktigt vanligt att den spelas ute på danser.

Han som bytte namn till en krumelur gjorde ju den ju förstås i original, alltså Prince.
Purple rain är ju också en film, så skivan är egentligen ett soundtrack.
Filmen är väl halvt självbiografisk och Prince spelar där en karaktär som heter The Kid.
Såg den på bio kring 84-85 då den kom och det var på Ritz i Vasa som på den tiden hade landets sämsta ljudanläggning. Så när folk prasslade med chipspåsarna hörde man inte ett dyft av det som hände på duken.

Det är säkert den enda Oscarsbelönade låten på vår repertoar och är i sina bästa stunder rent magisk också i vår tolkning. Det brukar märkas på publikreaktionerna också.
Originalet är 8’42 lång. Vi har kortat den lite, men fortfarande får man mycket för pengarna då man bjuder upp till Purple rain.

Veckans låt har internt döpts om till halvårets låt, men jag gillar Achy Breaky så mycket att jag ville suga på den karamellen så länge som möjligt...
Men nu är det dags att ta sig an gamla Magnum Bonum-hiten Hög hatt.

Det här är definitivt en publikfavorit bland partysugna och nästan alla brukar kunna sjunga med i refrängen...”Varför, varför e d så här, kan jag aldrig bli kär?”  Stora ödesfrågor som alla tonåringar nån gång har grubblat över.
Annars också är det väl en typisk tonårstext fast jag känner en 40-plussare som passar in på beskrivningen. Men så har han aldrig erkänt att han har fyllt 40 heller.

Magnum Bonum hade sin storhetstid på 80-talet, slog igenom med Skateboard 1978 och hade andra hits som Marie och Lover Boy. Själv minns jag dem från en show i  Korsnäs uf och nog stod vi ju där och begapade svenskarna med sina bomber och självsäkra poser.

Magnum Bonum spelar faktiskt fortfarande på nostalgitillställningar då och då och gjorde en samlingsskiva för nåt år sen där det också finns med några nya låtar.
Sen är ju Magnum Bonum också en mjölig potatissort men det har överhuvudtaget ingenting med Hög hatt att göra.

Det här var en låt som väckte rätt blandade känslor då Billy Ray Cyrus gjorde den 1992. Den blev en massiv hit, mycket tack vare att linedansen just då spred sig som en löpeld.

Men traditionella countryartister gillade inte den här popinfluerade nya stilen och anklagade Billy för att förråda countryn.

Däremot gillades Achy Breaky av radiostationer som vanligen inte spelade country. Och likaså av skivköparna som köpte albumet Some gave all i såna mängder att det låg 17 veckor i sträck på försäljningslistans första plats i USA.

Billy Ray Cyrus fick aldrig nån hit efter det här fast han har gjort en hel del skivor, men han banade väg för artister som Shania Twain och Faith Hill.

Billy har sysslat en hel del med film och TV på sista tiden, bland annat som doktorn från landet i serien Doc Cassidy som också har visats i nån svensk kanal.

Orginalet hette för övrigt Don’t tell my heart och gjordes av The Marcy Brothers, men det är det väl ingen som kommer ihåg.

Kolla in Billy Ray Cyrus på youtube 

Det här är en kul låt att spela fast den hör till avdelningen ”nu-vet-ja-int riktit-hur-man dansar-ti-sån-här-musik”. Fast de flesta brukar sen shejka loss till den här funk-klassikern.

Det var ju The Godfather of soul, James Brown som gjorde originalet och 1965 låg den på listorna, då med titeln I got you (I feel good). Bobby McFerrin - han med Don’t worry, be happy – spelade in en fantastisk a cappella version 1984 där han dunkar fram rytmen både här och där på kroppen.

Sen finns det också en liveinspelning av den från 60-talet med Jimi Hendrix på gitarr tillsammans med Curtis Knight, men nu börjar det väl bli överkurs?

Två legender på samma foto; James Brown och Aretha Franklin. 

Vi brukar ofta börja kvällen med den här fast Hasse på sista tiden har börjat överraska alla med att föreslå alternativ. Men stockkonservativa som vi andra är håller vi på att en låt som har varit pop i över 40 år ska fortsätta att vara öppningslåt.

Amerikanska vokalgruppen The Drifters gjorde originalet 1964 och sen är det många storheter som har gjort sina tolkningar – Rolling Stones, Beach Boys, Bette Midler, Jackson 5 och så förstås The Boppers som ju har gjort en oförglömlig liveversion med verklig djupbas.

The Drifters; Clyde McPhatter, Gerhart Thrasher, Gene
Pearson, Andrew Thrasher och Bill Pinkney. 

Mindre känt är kanske att skådespelaren Bruce Willis också har spelat in den. Han gjorde två skivor på 80-talet där han verkligen visar att han inte är en skådespelare som försöker sig på en sångarkarriär utan snarare tvärtom.

Det är ju en romantisk låt om het kärlek, när solen gassar som värst och smälter tjäran på taket så är det vid havet nedanför boardwalken (en slags strandpromenad, ofta byggd i trä) som man helst vill vara med sin baby. Ungefär som vid Karperöfjärden.

Det var nog ganska Hot Stuff då den sjöngs i originalversion av discodrottningen Donna Summer i slutet av 70-talet. Ove gör sitt bästa att åma och kråma sig i discotakt, men hur han än klämmer ihop knäna kommer han inte riktigt upp i samma tonart. Men vi gillar att spela den, och publiken brukar ofta shejka i ring som "förr i världen" . Mest äkta blir det då nån slänger in handväskan i mitten av ringen.

Donna Summer slog igenom med stånk- & stönhiten Love to love you baby i mitten av 70-talet. Sen hade hon andra hits som I feel love och Bad girls på 70-talet, och On the radio och She works hard for the money på 80-talet. Efter det har det väl inte varit riktigt samma fart på karriären, men hon gjorde några konserter 2005 och lär ha en ny skiva på gång. Med ålderns rätt kanske det blir lite mera "Cool stuff" nu.
Hon hette faktiskt Donna Summer, eller egentligen Sommer för hon var gift med en österrikare i tiderna. En gång var det en språkkunnig hallåa på radion i Helsingfors som avannonserade en låt med "Det var Donna Summer - sommardonnan..."