Månadsmöten
Sidan uppdaterad : 22.03.2008
VSBF håller sina månadsmöten den sista onsdagen i varje
månad kl. 18. Samlingsplats är Berghemets servicecenter, Berggatan 2-4.
Kaffeservering hör till.
Styrelsemötena åter försiggår i arkivutrymmet i Lyan.
Torbjörn Nikus
Det handlade om sent 1800-tal (1872) då de första Kaitsorborna skuddade hembyns jord av fötterna och tog sig till Michigan, på gränsen mot Kanada. Klimatet där motsvarade vårt. Därifrån sökte de sig emellertid vidare till Kalifornien, en lång väg med ”segelskepp” runt Sydamerika.
Svåra strapatser, sjukdom (frossa) och besynnerligt folk stötte de på ”längs vägen”; däribland mormonhövdingen i Salt Lake City som hade 16 fruar och 65 barn. Gualala blev deras nya adress och redwood-trädavverkning deras nya syssla. Och Kinamännen arbetade för ”halvassit” redan då. Vöråborna lockades även av guldruschen i Kalifornien. Guldruschen lämnde spökstäder efter sig. Nikus hade bilderna!
Vöråbornas antal i Amerika växte succesivt. Hemma i Kaitsor var efterhand en femtedel av befolkningen på arbetsförtjänst i Amerika. Småningom började amerikanska dollars strömma till hemlandet och till Vörå, där brev och pengar kunde klareras ut på prästgården (prosten Durchman var emigrantombud). Främst betalade man skulder (respengarna) men hemsänd valuta betydde stor hjälp och en guldkant i tillvaron för släktingarna i gamla landet.
Vöråbornas vistelsesorter i landet over there var många, trots att de i första hand sökte sig till fränder och bekanta från hemorten. Mötesdeltagarna fick bl.a. se interiörer från ”logging camps” = övernattningsstugor för folk från olika länder i vilka man ”dåbra” på olika språk.
”Home stead” - jorden var eftertraktad, den var ju gratis! Men den var inte alltid så fruktbar som man hade väntat/önskat. Någon Kaitsorbo lyckades: Simon Dahlqvist byggde ut i Michigan och anlade flere hus för sågverksarbetare.
Bilderna, vi såg, med oxar och senare hästar dragande stora lass med timmer eller i gruvorna, vagnar längs smalspåriga järnvägar, var anslående. Kol- och antracitgruvorna i t.ex. Houtzdale innebar dålig luft och många faror. Från gruvorten Wakefield i Michigan fick vi se ”timbernings” byggnadsställningar under jord under vilka malmbrytarna arbetade. Bute Montana är känt för sina dagbrott. Många av de våra omkom i gruvolyckor. Michigan är i dag fattigt. Livet för emigranterna var slitsamt. Det behövdes åtskilliga ”piliknarkar”(supar) som många gånger urartade i slagsmål, för överlevnaden.
Det var de mest företagsamma och framåtsträvande som emigrerade. De som stannade hemma fick därmed större livsrum. De som återvände förde i sin tur med sig innovationer av alla slag ; nämnas kan tomatodlingen. Växelverkan är alltid till allas fördel.
Nikus´ framställning byggde långt på amerikabrev hans emigrerade släktingar sänt hem. Dem och en uppsjö av bilder har han samlat i en bok SKATTKISTAN, utkommen 2006.
Boken åter är baserad på en verklig skattkista med Amerikadokument han fått i
arv efter sina morföräldrar, emigranter som återvänt till Vörå.
GA
Håkan Ahlnäs
27.2.08 handlade föredraget på månadsmötet om ett "teamwork" av sällan upplevt slag. Håkan Ahlnäs från Socklot/Nykarleby hade kommit för att presentera KYRKOBYGGARNA RIJF. Görel Ahlnäs skötte tekniken.
Teamet behärskade inte bara timmermanskonsten, murning och stensprängning utan hade också ett matematiskt sinne för linjer och proportioner och ett osvikligt ögonmått som kom till uttryck i en stor mängd byggnadsverk som än i dag står sig i fråga om hållbarhet och utseende.
Släkten Rijf, berättade Ahlnäs, härstammade egentligen från Lepplax, där deras gård brann upp.Thomas Rijf med familj köpte sig därför 1777 till Socklot som låg närmare till med tanke på den då aktuella byggplatsen, Munsala kyrka. Därförinnan hade Rijf tillsammans med David Olander byggt till Närpes kyrka. Följande byggnad som kom till var det Wasastjernska huset i Gamla Vasa (Rijf var personligt bekant med Falander). Samtidigt (1780-81) pågick uppförandet av Toby stenbro där Olander var arbetsledare på platsen. Prosten G. Aspegren i Pedersöre lät bygga både bostadshus, ladugård och andra till en lantgård hörande hus. Pekka Toivanen, Jakobstad, är av den åsikten att åtminstone stenfähuset där är byggt av Thomas Rijf, sade Ahlnäs. Aspegren var en företrädare för "nyttans tidevarv" som tidsepoken kallades. Den i dag återuppståndna Rosenlundska trädgården i Pedersöre var samtida med Rijfarna.
Rijfarna bestod slutligen av en hel släkt och anförvanter som sysslade med byggnation. Mest berömd blev Jacob (f. 1753) som fick skolning vid Konstakademin i Stockholm och sålunda blev arkitekt. Rijfarnas tid inföll lägligt såtillvida att österbottningarna då var i färd med att planera kyrkor i socknarna. Rijfarna kunde verkställa en del av behovet. Jacob Rijf byggde i egenskap av länsbyggmästare kyrkor och hus också i Västerbotten. Ytterligare skulpterade Rijarna inredning till kyrkorna hemma i gårdsverkstaden. Både predikstolar, psalmtavlor och dekorativa detaljer snickrades och målades.
Ytterligare en bror till Thomas, Karl, Carl (Jacobs bror) och Carl (son till Jacob) var involverade i byggarbetena. Andra kända byggkunniga med anknytning till Rijfarna är Johan Kantlin, svärson till Thomas och Eric Cainberg, Finlands första skulptör.
Rijfarnas byggnader trollbinder än i dag. Påverkan av Vindala 12-kantiga kyrka är upphovet till att en ung doktorand i Jyväskylä som bäst håller på med forskning i avsikt att disputera på Rijfarnas livsverk.
Ytterligare ex. på kyrkor byggda av Rijfarna i Finland är: Pedersöre kyrka (torn och tillbyggnad 1787-95), Vörå, Oravais, Kemi, Uurais, Himango, Kelviå, Kauhava, Lillkyro, Iio, Kuopio domkyrka och slutligen tornet till Kungshol-mens kyrka i Stockholm. I Stockholm dog tre av familjemedlemmarna en bråd död 1808 och byggandet var därmed till ända.
Månadsmötet som var talrikt besökt blev på samma gång ett slags
släktmöte, eftersom många som kommit med var Rijfättlingar. Ahlnäs
föredrag med tillhörande bilder togs
emot med stor behållning.
GA