Seminarier
HISTORISK BOSÄTTNING I ÖSTERBOTTEN
För att få någon klarhet i bakgrunden till dagens situation beträffande finskt kontra svenskt i Österbotten beslöt VSBF att ordna ett seminarium kring frågeställningen: Flyttningsrörelser och samlevnad förr i Österbotten. Språkgränserna har förbryllat många. På vissa orter är de knivskarpa. På andra flyter de. Och hur kommer det sig att vissa tidigare svenska områden i dag är helt finskspråkiga, t.ex Överlaihela medan andra trakter visar upp starka inslag av svenskt språk mitt i finnbygderna.
Seminariet hölls 11.11.06 i Vasa landsarkiv. Idén till temat kom från vår medlem Sigurd Nylund som forskat mycket kring situationen i Perho ådal där finskt sammanlevt med svenskt tiderna igenom. Befolkningen har långt varit tvåspråkig.
Några av deltagarna på seminariet Greta Ahlskog, Allan Granfors, John Forsberg, Holger Ahlskog, Vidar Hannus, Håkan Vikström, Pentti Virrankoski
VSBF hade bjudit in FD f.d. professorn i historia vid Turun Yliopisto, Pentti Virrankoski, vida känd för att ingående ha utforskat vilka folkslag som lämnat spår i Österbotten. Virrankoski kom från Åbo till oss för att föreläsa. Dessutom medverkade två egna experter FM Håkan Vikström från Kronoby och FM Helge Granholm från Malax, med synpunkter utgående från de egna lokalsamhällena Kronoby och Malax.
Pentti Virrankoski
Virrankoski började långt bort om nutiden. Han sade att bronsåldern (c. 1500 f.Kr.f..) har spår av beboare i Laihela, Kyrö och Vörå. Under järnåldern fanns det lappar i Fornkyro. Stenåldern åter uppvisar spår av baltiskt språk (urindoeuropeer). Samerna eller lapparna, trodde han, levde av jakt och fiske i Syd- och mellersta Österbotten. Lapparnas ord ”sida” betyder by. Lappar i strödda grupper levde länge kvar i Österbotten. Fornkyroborna i Lill- och Storkyro hade en kultur som påminde om den sydvästfinska. Den fanns spridd från Närpes till Lochteå. Leväluhtafolket är ett kapittel för sig. Virrankoski menade att det verkar ha varit av medelhavsras. Personerna var små, 160 cm långa, långskalliga och klena men vackra. Han ansåg det märkligt att denna folkstam funnit vägen hit. Det var en stark kultur som också fungerade som förmedlare av pälsverk mellan lappar och pälsverkens köpare. Kyrofolket var inte fattigt. Föremål av guld har hittats. – Suomusjärvikulturen åter var icke indoeuropeisk. Spår av den finns i t.ex. ortnamn i inlandet: Päijänne.
Odling infördes från Egentligafinland, först till Kumoälvdal sedan norrut till Sydösterbotten. Detta inträffade inte under hednisk tid utan närmast på 1000-talet när kristendomen börjat få fotfäste. Att sydvästfinnarna sökte sig norrut från 700-talet berodde på de eftertraktade pälsvarorna som de köpte upp. Varjagernas handel med Bysans blomstrade denna tid. Skinnen hade åtgång. En hel del finnar blev bofasta här fastän mycket glest.
Virrankoski menade att svenskar började bosätta sig vid den steniga österbottniska kusten som följd av korstågen. Inflyttarna kom från egentliga Finland och från Sverige och sökte sig först till Närpes och Pedersöre. Andra korståget fick ”kolonisation” i släptåg. Det var fråga om en icke krigisk ”erövring”. Det var inte heller en av ”staten” organiserad kolonisation. Det var i stället fråga om bondfamiljernas spontana flyttning. En mellansvensk överbefolkning – i Hälsingland och Uppland – gjorde att folk därifrån började ta sig hit och sprida sig åt många håll.
Tavasterna, en finsk stam, ryckte in i Kyro fram till Ylistaro. Dialekten visar på att det var tavasterna som kom. Många sydvästfinska ord har dock bevarats i språket i Kyrodalen. Kyroområdet har fynd från många håll.
Den österbottniska befolkningen växte i stabilitet och kunde motstå karelarnas framryckning på 1200-talet. Den svenska befolkningens utbredning sträckte sig även till Kelviå, Ruotsalo, Ingervik.
Svenskarna i norr, bredde ut sig mot Vindala, Kaustby, Vetil mot öst. Kauhava har rester av svensk befolkning. Finskan visar upp ett starkt inslag av svenska lånord i Sydösterbotten; Laihela, Jurva, Lill-och Storkyro har dem. Kustsvenskar har också sökt sig inåt land. I inlandet köptes ofta gårdar. Detta har gällt i synnerhet människor med teknisk kännedom, såsom smeder. All teknisk kännedom bland finnarna är från Sverige, sade Virrankoski.
Majoritetsspråket har under tidens lopp decimerat svenskspråkigheten. På 1500-talet var övre och yttre Laihela svenskt. Redan på 1700-talet var svenskheten där långt uppluckrad. Pedersöre fick savolaxiska svedjeodlare på 1500-talet – Alajärvi, Evijärvi. Svenskheten strök på foten. På 1900-talet gick folkskolan fram. Den befäste positionerna. Språkstrid har inte förekommit i Österbotten. På 1900-talet har svenskan i Österbotten klarat sig bra, tyckte Virrankoski. DNA-undersökningar kunde ännu bringa ytterligare klarhet i våra geners sammansättning, ansåg Virrankoski (som själv har 1/3 del av generna från svenskt håll).
Håkan Vikström
Håkan Vikström belyste språksituationen ur Kronobys perspektiv. Han menade att bebyggelsehistoria är ett svårt kapitel eftersom källorna saknas. Kronoby ligger mellan Karleby och Jakobstad och räknas till mellersta Österbotten. Kortesjärvi är bortre grä österut. Vikström ansåg att Kronobyområdet drabbats av att vara ”gränsland” i många avseenden i historien. Han nämnde Nöteborgsfreden vars gräns utmynnade i dessa trakter, Kronoby var dialektgränsområde, gränsland i fråga om folkloristik och gräns visavi vissa sjukdomars utbredning.
Nöteborgsfreden som utmynnade vid Pyhäjoki blev på sin tid skiljelinjen mellan svenskt och Novgorodskt intresseområde. Kronoby har antagit en västlig position men inte kunnat låta bli att ta intryck av strömningarna runtomkring.
Kronoby borde ha hetat Poras eftersom Kronobynamnet tillkom långt senare. Poras var den äldsta byn. Kronobys slutliga avskiljande som socken skedde 1608 varvid namnet Kronoby påbjöds av Karl IX till minne av konungens kröning. Lappar har det funnits gott om i socknen. Om dem vittnar en hel mängd lågt belägna rösgravar på 7-15 m/öh som ännu i dag inte undersökts. Vikström frågade sig om lapparna rent av var bofasta? I rösgravarna har man i den mån de blivit undersökta hittat näverrullar. Dessa har utgrävarna kastat bort i tron att de var betydelselösa. Vikström förmodade att så inte var fallet. Lepplaxnamnet kan tolkas som ”lapparnas vik”. Lappalax heter orten i ett dokument från 1375. Lapp- eller sameproblemet borde ägnas större intresse, enligt Vikström. Lapparna fungerade i pälshandelskedjan samt även som säljägare. De var ingalunda några renvaktare.
Kronoby har underliggande namn av finskt ursprung. ”Bygden” uppkom på 1000-, 1100- och 1200-talen. Därefter har orten varit svenskdominerad. Porasnamnet är intressant därför att det kan ha indoeuropeisk bas. Huruvida det karelsk / ryska inflytandet kommer till uttryck i Kronoby är föga utrett. Byn med namnet Jeussen kan tänkas ha blivit försedd med ett östligt helgonnamn, ”Eusebios”? Namnen Torgas och Kolam är också högintressanta ur språklig synpunkt. Vikström berörde till slut förekomsten av en ärftlig muskelsjukdom, CMD-syndromet. Sjukdomen finns spridd i Karelen och några fall i Kronobytrakten. Han frågade sig om det finns ett samband.
Helge Granholm
Helge Granholm presenterade Malax. Socknen blev självständig 1607. Tidigare ingick den i Stor-Mustasaari. 1620 avskildes Solf till en egen församling. Den äldsta bosättningen i Malax låg i Rajaneva / Rainebäck 25-30 m/öh. Det äldsta dokumentet om Malax är från1471, ett rågångsprotokoll. 1505 skrevs Malax, Madelax. Kring namnet har det spekulerats mycket. Härledningarna har också växlat. De första beboarna torde ha varit jägare och fiskare. Kyrkogårdsskäret i kustbandet har varit legendomspunnet. Det sägs att Arvid Kurk tagit i land där. Man har hittat stenkojor, en gammal begravningsplats, jungfrudanser och murar på skäret. Även i Malax ligger det ord med finskspråkig anknytning i många namns bakgrund, Finnäng, Saariträsk, Kolineva, Komisjärv, Paxal/Pakkainen, Lom/Luoma. Fiskestugan kallade man för maja. I Junkkaisbränno har det ur forngravar vaskats fram bl.a. ett spänne och andra föremålstyper som tyder på ett västligt inflytande. Motsägelsefullt så det förslår!
Seminariet gav mycket att grunna över. Ett lärde man sig åtminstone. Våra förfäder har ofta fungerat som förmedlare i sin tids ekonomiska system. Samtidigt har de aktivt strävat till att förbigå mellanhänderna och själva med egna skutor seglat iväg till Stockholm, Reval osv för att avyttra de varor de själva lyckats producera.